- - -
Vi vet inte var den surmulne Gregorius styr sina steg. Vi vet bara att Helga står i fönstret och ser efter honom. Att hon alltid står i fönstret och ser efter honom när han går. Att hon samtidigt stryker med handen över den rutiga duken på köksbordet, borstar bort några smulor, tankspritt. Varje gång hon ser sin man gå bort genom den unga björkallén står hon där i fönstret. Hon tänker att han inte kommer tillbaka, att någonting ska hända den hjärtlösa mannen i hennes synfält. Hon tänker hjärtlös fast hon vet att det inte stämmer, Gregorius älskar henne på sitt eget sätt.
De två har levt samman så länge nu att det är svårt att minnas tiden före. Och det är svårt att se en tid efter. Men det måste komma tänker hon, det måste komma. Helga tänker att hon är ett förskrumpnat äpple. Skalet har skrynklat ihop sig och det saftiga innanmätet har dunstat. Kvar är bara trådar, fibrer som håller ihop. Har hon valt sitt liv? Hon vill gärna tro att hon är ett offer. Men ibland reser sig offer och tar hämnd. Vi vet nu att det är det som Helga tänker. Att hon vill hämnas, att hon vill döda det som så långsamt har dödat henne.
--------------------------------------
Hjalmar Söderberg skrev Doktor Glas vid förra sekelskiftet, Bengt Olsson kom med en parafras för inte så länge sen där han skriver ur den otrevliga Gregorius perspektiv. Jag tänkte ge Helga en röst, kvinnan som ser till att få sin man Gregorius dödad.
Planer. Jag märker att jag är på väg ut ur stormens öga. Att rida rätt igenom. För allt vad tyglarna håller. Det gör ont men hjälper. Har alltid levat mitt liv så, med oändlig smärta parad med passion. Spleen och eufori om vart annat. Vi måste tillåta oss att älska. Då blir vi fria. Vi måste tillåta oss att sakna. Då vet vi vad vi vill. Det vi lämnar i livet ger oss ingen utveckling, det vi möter ger oss gehör (empati, förståelse och livserfarenhet). Men även om jag vid det här laget borde ha absolut gehör för känslosträngarna står jag lika förvånad varje gång jag möter någon som inte vågar ta in, som konstruerar tankefängelser medvetet utan att välja bort, som inte tillåter sig själv att vara fri och faktiskt njuta i all djävlighet. Kanske är det jag som är skrämmande i min känslosamhet, men jag varken vill eller kan ha det på något annat sätt. Jag är född till kommunikation och känslor. Men i min naivitet verkar jag aldrig ge upp om människor som inte är det. Och jag tror inte jag vill det heller. Ge upp alltså.
- - -
Inlägg
