Bergslagsbygdens byar

- - -

Vad gör innevånarna en söndag i byn med 1600 innevånare? Några av dem ligger hemma bakis efter pizzeriafyllan igår. Några tar en promenad eller äter middag med släkten. Några sportar.

Ganska många går och tittar på innebandy. Det är något av en mardröm för bortalagen att ta sig till det gamla tältet vid foten av åsen. Stämningen kan vara helt fantastisk. Den kan också vara hätsk. I byn är man lokalpatriotiska. Domaren dömer alltid fel. Motståndarna spelar alltid fulare. Och så vidare och så vidare. Men jag trodde det stannade där. Jag trodde inte att det fanns så många som dömde människor utifrån sitt ursprung. Men sporten är inte så oskyldig som det kan verka. Idag var det dubbelmatch (både herrar och damer hade hemmamatch)

Om man har mörkt rakt hår, höga kindben och ser ut lite som en indian får man heta Pocahontas, "Äh, av från plan Pocahontas", hånades bortalagets spelare.

"Han kan väl bara två meningar på svenska" (Om domaren med utländsk påbrå som manade: spela på, när det var gruff vid sargen)

"Varför är det en neger här inne" (jag blev mållös och visste inte vad jag skulle svara när min medspelare sa så, vad fan säger man?) "Han står där borta, måste vara från bortalaget" Ehh, jaa?

"Jävla invandrare (eller sa hon svartskalle)" (Om domaren som inte hade helt svenska föräldrar.)

Vad är det jag har gett mig in in när jag försöker smälta in i min barndoms håla. Jag försöker att inte skilja på olika människor. Men nu skulle jag vilja göra det. Jag skulle vilja ta med mig en människa dit med påbrå från andra världar och presentera som min pojkvän/flickvän/kusin/bror - ja vad sjutton som helst. För va fan, det är väl inte 1800-tal. Inte ens i byn.

Ibland liknar min hemby Änglagårdsfilmerna obehagligt mycket. Jag borde ta med mitt kulturpatrask och bilda ett kollektiv där. DÅ får de att snack om :)

- - -

Ibland tänker jag att folk inte tänker

- - -

Ibland tänker jag att folk inte tänker.

Jag vet, det är lite att ställa sig ovanför. Kanske gör jag det. Men vad sjutton. Som idag på en matvarubutik (det är ofta på matvarubutiker som jag gör iakttagelser och samtidigt tänker: Ibland tänker jag att folk inte tänker).

Jag stod i kön. Framför mig en man och ett barn. En kvinna kommer springande när de nästan är framme vid kassan. Hon lägger in någonting i korgen som mannen håller och säger:

"jag har hittat såna här nu, jag har letat så länge. Så länge har jag letat. De är jättebra när handdukarnas hängare går sönder. Annars kan man ju inte använda handdukarna. De är jättebra. Jag har letat så länge efter såna här. Hängarna på handdukarna har gått sönder. Det är det värsta, att allt går sönder hela tiden."

Hon springer bort till tiokronorslådorna och hämtar två till paket med handdukshängare (nypor i plast och metall). Varje förpackning har ca 10 hängare. Jag tänker: Vad ska du med 30 handdukshängare till, hur många handdukar har du hängande i ditt hem. Jag skulle ha nöjt mig med en, eller max två. Men det är klart, hon kanske hade 20 barn hemma som alla hade en handduk. Fast jag skulle aldrig ha köpt såna där hängare. Jag hade sytt fast ena änden på handdukens egna hängare om det hade lossnat.

Vet folk inte hur man lagar någonting längre? Kan man inte sy på ett band på en handduk. Det är illa ställt med världen. Eller är det bara så att vi glömmer bort att tänka ibland. Ibland tänker jag att folk inte tänker.

De där tiokronorslådorna, folk är som galna i dessa saker, slit och släng och vi behöver egentligen inte men det är ju sååå billigt. Men jag blev glad igen sen. Mannen efter mig tackade när jag la upp "nästakundpinnen" efter mina varor. "Man måste säga tack sa han, det är viktigt att tacka" Jo sa jag, ett leende och ett tack kan göra mycket.

När vi packade ner våra varor möttes våra ögon och jag önskade den gamle mannen en trevlig kväll. Han sken upp och önskade det samma. Och tackade.

En del människor gillar jag. Det är tur att de finns, för en sådan misantrop som jag.

- - -

Bara för tjejer

- - -

F!-entusiasterna har startat upp i Västerås. Det är på tiden att vi får lite genustänk i den här staden! Direkt från deras möte åkte jag mot en affär för att bunkra upp med kattmat nu när kattvaktstanten ska bo hemma hos mig, så hon slipper släpa. När man kommer in i butiken finns massor med leksaker, maten kommer längre in så att man måste passera massa onödiga prylar som man förväntas stoppa ner i sin gigantiska kundvagn som ska rymma grejer för tusentals kronor. Min vana trogen fyllde jag en kundkorg istället och jo, jag köpte bara de grejer som står på inköpslistan. Det är inte ens svårt att slåss mot konsumtiontilldödstrenden, jag har väl vant mig av med det vid det här laget.

Hur som, det första jag stöter på i butiken är ett stort ställ med leksaker, rosa. Vet inte vad det var, kollade inte så noga. Där stod två barn, en tjej i 4- 5 års åldern och förmodligen hennes lillebror på sådär en 3 år.

- Det är bara för tjejer, det är bara för tjejer, det är bara för tjejer, mässade tjejen. Medan killen lystet fingrade på grejerna. Jag tror att jag räknade till att hon tio gånger upprepade samma fras, det är bara för tjejer, det är bara för tjejer, det är bara för tjejer. Ingen mamma eller pappa trädde in och rättade henne. Där var nog en av de få gånger jag önskat att jag var kille. Så jag kunder kliva fram och ta en av de där leksakerna och säga åhh, en sån här vill jag ha.

Pojkens värld var begränsad. Flickan hade fel men jag slår vad om att hon lärt in det beteendet av de vuxna. Pojkens lekvärld krympte, förmodligen flickans också när de kom längre in i butiken bland bilar och monster. Vari ligger hotet? Varför begränsar man barn? Varför i helvete spä på det kulturellt skapade könet när vi redan har fötts med ett.

Dagens F!-entusiastmöte var både för kvinnor och män. Dock uteblev männen. När vi är små kan vi inte välja, men i vuxen ålder bestämmer vi själva (om vi kan göra medvetna val och reflektera över oss själva vill säga) om vi vill begränsa vår tillvaro. Synd att så många gör det.

- - -

Missnöjets bibel del 1, mån-mannen.

- - -

Vaknade med en känsla av obehag. Försökte gå igenom drömmarna men hittade inte källan till obehaget. Låg och klappade katten en stund. Han förärade mig till och med en stund på magen. Rullade ihop sig och låg och spann på min mage. Han börjar lite på mig.

Sedan ut i köket för att göra frukost och gårkvällens repliker rullar upp i huvudet som en film. Obehaget förvandlas till ilska. Fan att jag höll käften. Fan att jag inte sa ifrån. Detta blir mitt första inlägg i missnöjets bibel - stället där jag publicerar de tillfällen då jag av feghet, rädsla eller konventionen höll tyst fast jag inte borde. Så här var det:

Jag anlände sent till torget tillsammans med V och W. Stadens mest kända konstnär hade redan börjat tala. Det lät som spontansnack, världspolitisk kritik som riktades mot Kina och USA med en avlutning i positiv anda om att världen trots allt hade blivit vänligare. Vi har aldrig förr haft så få väpnade konflikter berättade konstnären (undrar om det stämmer, tänkte jag). Jag kanske ska tillägga att det är valborgsmässoafton.

Jag och mina två vänner placerade oss på uteserveringen strax bredvid för att kunna ta en ekologiska ale medan vi tittade på braständningen. Ännu en vän slöt upp och vi var nu fyra vid bordet. 75% män. Fina vänner till mig. Alla otroligt olika.

Den tredje vännen som anslöt sig är också en erkänd konstnär i staden och känner således den mest kända konstnären i staden som kommer ut till uteserveringen för att röka och ställer sig vid vårt bord tillsammans med två vänner. Den mest kända konstnärens vänner står bakom min rygg och den mest kända konstnären, vi kan kalla honom mån-mannen, står vid bordets kortsida. Han hejar på konstnären vid vårt bord. Alla känner vi till mån-mannen. Han presenterar sig heller inte.

En av mina vänner är något av en lokalkändis och vill bli erkänd och bekräftad av hela världen, därför imponeras han något av såna kändisar som mån-mannen och på något vis börjar en duell av slapsticks och "roliga historier" mellan V och mån-mannen.

Mån-mannen är söt, ser harmlös ut tänker jag. Fast jag vet bättre. En vän till mig har blivit uppraggad av honom och fick följa med till hans ateljé där han gjorde allt för fysiska närmanden, trots att han hade fru hemma, men vem är jag att moralisera där. Hur som helst tyckte min vän att det var läge att dra sig ur hans famn och ta sig hem och han kammade snopet hem noll. Det har ju inte med gårdagen att göra men det är svårt att inte lägga in den historia man har vid bedömning av en persons handlingar.

Nu är jag inget fan av "roliga historier". Inte de som jag hört berättas iaf. De går ofta ut på förnedring, maktmissbruk, kiss och bajs, förtryck och diskriminering. Således var kvällens duell inte roande för mig. Något som sällskapet förmodligen kände av för mån-mannens kompis (som stod bakom mig) tog helt plötsligt tag i mina axlar och masserade mig, som för att säga: slappna av. Och det var inte på ett omtänksamt sätt, det var för att han tyckte jag var spänd och inte kunde uppskatta god humor, jag var den typiska kvinnan i sällskapet.

Denna duell av historier var inte mer än fem minuter men jag hann tänka en hel del under tiden. Tidvis tvistade jag med mig själv om jag inte ändå skulle klucka med i skratten för att behaga männen i deras tävlan, tidvis tänkte jag att jag skulle be dem sluta. Men mån-mannens kompis snabb-massage av mina axlar fick luften att gå ur mig. Var någonstans gav jag honom rätten att beröra mig, var någonstans sa jag att jag var spänd och inte kunde slappna av, var någonstans tyckte han att det var ok att döma mig utan att ha sett mitt ansikte. Obehaget låg också i att han stod bakom och att jag inte kunde se vem det var, hur han såg ut.

Mån-mannen bad mig att hålla för öronen. Jag tål nog ganska mycket sa jag. Då kom finalen: Vad sa horan när fittan sprack? Det ante mig.

Jag vet inte om jag kunde ha förväntat mig något av de tre riddare som var med mig, om de skulle ha sagt ifrån eller om jag själv skulle det. Jag är fullkomligt trött på denna manliga jargong och jag blir förvånad över de jag umgås med.

Nu har jag fått tömma ur mig obehaget jag vaknade med och kan gå gladare in i dagen. Första trevliga maj. Det tråkiga är att jag om och om igen kommer att befinna mig i såna här situationer där män bryter mentala armar, där maktpositioner och maktstrukturer talar, där jag som kvinna ses som svag och tråkig och där män, både kända och okända kommer att göra mig besviken på deras attityd.

- - -