Samtal

- - -

Och så var det juni, snudd på. Cirkeln som snurrar mellan maj och juni, allt blir verkligt.

Och så var det juni, och du snurrar fortfarande i mig. Mellan allting. Som en overklighet.

Och så var det juni, försoningens tid. Processen mellan besvikelser och värme. I vår vekhet.

- - -

Radiofågel

- - -

Korp och Trana

- - -

Pö om pö

- - -

Jag låter dig sippra ut lite i taget.
Håller emot och håller ihop.
I obevakade ögonblick strimlas världen i bitar
och pö om pö glider du ur mig,
rinner förbi fördämningen.
Morgonarbete.
Ber om uppskov från ilskan.
Den kommer. Tids nog kommer den.
Sipprandes. Glider in i mig.
Men jag vill inte ha den.

- - -

Übermensch

- - -

Då var det gjort. Jag har dyrkat mig loss från mitt liv. Packat ner allt i lådor och börjat om. Jag lever ett annat liv nu. De flesta av mina saker är borta. Men allt kan jag inte ruska av mig. Jag minns.

Minnet finns inuti, i drömmar, i obevakade ögonblick. Och minnet finns utanför, i ting. Minnen ligger i saker, tankar känslor isoleras i saker. Saker är bra att tänka med. Saker är bra att känna med. Jag orkar inte känna mer, orkar inte tänka mer. Ändå vet jag att det är den enda vägen ut ur en sorg, att tänka och känna, men däremellan behövs kontemplation. För att landa, för att beta av en bit av vägen ut. För att vila mellan värkarna. Och jag tänker inte bära med mig det onda, jag vill göra mig av med det. Jag hörde från en vän att jag är vad Nietzsche skulle kalla en übermensch - övermänniska. En människa som lever i sin känsla, som anser sig behöva leva igenom den för att växa, som övervinner sitt öde. Jag vet inte, kanske borde jag läsa Nietzsche. Har varit så skeptiskt eftersom hans retorik användes av nazisterna men det är klart, vad förvanskade inte de.

Jag är i vilket fall trött, till döden utmattad av att känna så mycket. Läkeprocessen har börjat men "att tillfriskna är ett sjukdomstillstånd" som Södergran sa. Djupt skadad av en relation som avslutades grymt ekar jag fortfarande varför? Kommer jag någonsin att sluta undra? Man gör inte så mot en människa. Man gör inte så mot en vän.

- - -

Anslagstavla II - atcho!!

- - -


Om allt som är hem är nedpackat i lådor. Är man fri då?

- - -

"Då anden är undertryckt, stönar köttet."

- - -

Aforismer och metaforer - ett sådant fint skrivhantverk! Edith Södergran har vandrat vid min sida, en olyckssyster under svarta hökvingar. Det mänskliga psyket, hur kan man någonsin förstå det. Om man så skulle förstå sig på det egna så möts man hela tiden av andra, helt obegripliga psyken. Jag ser och registrerar, iakttar och noterar att det inre avspeglar sig i det yttre. Vår fysik är beroende av vårt psyke.

Södergrans aforismer appellerar:

-

Kring allt som är sjukt spinner månen sitt nät, till dess fullmånen kommer och hämtar det en vacker natt.

-

Livets tre stora gåvor: fattigdom, ensamhet och lidande skattar endast den vise till deras egentliga höga värde.

-

Att tillfriskna är ett sjudomstillstånd.

-

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

-

Till tantens lov

- - -

De är så söta de där tanterna som på helgen ska göra stan, och tar på sig en dutt rouge på kinden. Det gör ingenting att de tar lång tid på sig vid kassorna, att de inte förstår den nya tekniken. Jag tror att tant är ett oförtjänt skällsord. Fram för fler tanter!

- - -

Att hänga

- - -

Hänger sig eller hänger sig. Att hän-ge. Att hänga. Bäst är att hänga tillsammans. Med någon man litar på. Robyn säger det just fine: will you tell me to my face? then I guess you can hang with me.

Jag köper inte många nya skivor now days, spotifyar mest och återupptäcker gamla skivor i samlingen. Men Robyn, denna feminist med smarta texter och vacker nacke, hennes ska jag inhandla. Hon talar om kommunikation, om medmänsklighet, om respekt. Me like. Undrar om jag vågar hänge mig åt uppsluppet hängande igen. Förmodligen. Senare. Så länge så hänger jag med Robyn.



Robyn - Hang With Me
Uploaded by EMI_Music. - Watch more music videos, in HD!

- - -

Kommunicerar dåligt

- - -

när jag mår dåligt. Undrar då hur den som stänger av helt mår.

Jag tänker mig att pratet är en ventil, att konflikträdda personer går genom livet utan att utvecklas. Att vi hela tiden lär oss av varandra och det kan vara positiva saker eller trauman som vi bär vidare genom livet. Att vi hela tiden har ett val och en möjlighet att antingen såra eller att ge något fint, även om det kostar på en smula.

Att undvika bloggande och självutlämnande texter när man är under ytan är sunt, då har man inte omdöme nog. Ventilen för prat ska inte ropas över hela världen. Men att helt sluta prata med en människa när det finns behov av endera part är både tortyriskt och ömkligt. Jag ska aldrig aldrig göra så mot en annan människa (om hen inte varit utomordentligt dum i huvudet förstås). Varje människa är värd att få respekt och bli lyssnad på. Till och med jag. Så det så.

- - -

Amygdalan och jag

- - -

Jag är inte överens med min amygdala. Ordet amygdala är i sig poetiskt, och att den dessutom tros ha en funktion vid smärta och njutning och spela en viktigt roll vid patologiska tillstånd (patologi fr. grek.patos=smärta/lidande) såsom ångest och sånt shit, gör att den är intressant. Men det är alltså inte ett helt tillfredsställande tillstånd att inte fungera bra tillsammans med sin amygdala. Jag är förbannat trött på den. För jag tror att det är där som det har skapats ett nomadiskt svart hål, eller något åt det hållet. Jag misstänker iaf att den motarbetar mig på något sätt.

Undrar om inte hjärnforskare är de äkta poeterna, precis som rymdforskare. Jag såg ett program på UR-play om Mänsklighetens sista dagar. Ett mycket bra program, inte skrämselpropaganda utan saklig ponering av vad som skulle kunna hända. Där talades om svarta hål i rymden, och hur vi människor gör fysikaliska högenergiexperiment i en partikelacceleratoranläggning i Genève LHC som kan framkalla små svarta hål. Precis som rymdens svarta hål som förgör allt som kommer för nära, gör även dessa små mänskligt skapade det. Och precis som i rymden är vissa av de svarta hålen nomadiska, de rör sig och är därför ett större hot. Ett svart vandrande intet som vill äta upp allt. Risken med de eventuellt skapade svarta hålen är att de sugs in i jordens mitt av gravitationskraften och där börjar äta upp jorden inifrån. Nice.

Som poetisk metafor är det nomadiska svarta hålet tacksamt, det bor något hotfullt, mörkt och främmande från skuggsidan i dessa sugande inten. Jag föreställer mig att ångesten kan vandra i kroppen, röra sig runt i mitt inre och äta upp, karva ur och tömma på energi, kärlek och självförtroende. Också detta nomadiska svarta hål är skapat av människohand genom den enkla ekvationen orsak och verkan. Det kan till och med tänkas att det är skapat som ett skydd, men det var en helt ny tanke. Som en metafor för att ta sin sorg i famnen och bära den med sig. Men när till och med metaforerna behöver metaforer inser jag att det är dags att sluta skriva.

Det här var mitt 333:e inlägg. Jag tror jag stannar där. Kanske för långliga tider, kanske inte.

- - -

År

- - -

läggs på år läggs på år. I denna kavalkadföreställning, som vi alla deltar i, visas vår arts särart. Blottor bakom varje fasad, om man tittar efter. Människor korsar varandra, bildar livsvävar. Oändliga rymder strålar utåt och inåt, från det epicentrum som är egot, det där som ibland tar för stor plats. Vi är alla så små. Är det kanske därför vi har utrustats med så stora egon. Vad är ett jag. Finns jaget om det inte har något att förhålla sig till.

Varje år tarvar ett bokslut, när början på något nytt nalkas vill vi gärna summera det som varit. Ändå är bokslut helt omöjliga, vi blir hela tiden, varje sekund något annat än det vi var innan. Lärdomar i varje hörn. Om vi ser dem. Ändå är det svårt att sätta fingret på vilka visdomar som kan fogas till de tidigare.

Jag styr kosan till bäcka-foket, till fest och gamman, barn och gamla, kolleger och vänner, smeder och dansöser. För har året präglats av turbulens så ska det avslutas med bravur, med pukor och trumpeter. Det ligger inte för poeter att stillsamt se på när världen rasar runt omkring dem. Då vill man vara med i raset. Låtom oss rasa.

- - -

Nya dagar

- - -

På tredje dagen uppstånden igen från de döda. Han Jesus gjorde det, höll sig borta i tre dagar. Kanske av kärlekssorg. Kanske för att han var förvirrad. Kanske bara för att han ville vara ifred. Kanske för att få en nystart.

Det är konstigt. När någon till slut har nått fram till den gräns där man av överlevnadsinstinkt är tvungen att ställa sina vaktstyrkor i givakt, beredda till försvar. Hit men inte längre. Då kan en läkeprocess börja och när den läkeprocessen har kommit så där en tre dagar på väg rinner det mesta av en och man kan åter känna kärleken. Som någon slags dilevisk ostoppbar kosmisk allomfattande supervärme. Zenbuddism eller galenskap, ingen aning.

Jag startar på ny kula, börjar om, vänder blad, nystartar. Slutar jobba natt. Hyr ut lägenheten i stan. Och flyttar till Värmland för att studera. Det är nya dagar nu. Men det är ingen flykt. Man kan inte fly från kärleken. Den bor inom en.

- - -

Splitter

- - -

Att vara rädd för någons reaktion, när det egentligen borde vara sin egen man ska vara rädd för, reaktion alltså.

Jag har närt en kommunist vid min barm, säger Carl-Bertil Jonsson pappa. En parafras på det kunde vara: jag har närt en egoist vid min barm. Och vems är felet? Bådas naturligtvis. Men vi måste vakta våra gränser som min vän så klokt råder mig till. Jag placerar ut soldater i givakt för hur mycket som helst kan en människa inte ta.

Jag röjer upp i röran efter den tyfon som drog fram här igår. Bland glasskärvor och klädhögar hittar jag splitter från en vänskap i röda färger. Dramaqueen nr 1 har funnit sin överman som till och med snuvade mig på att avbryta vänskapen på fb - hm, nesligt. Borde vara den försmåddes rätt att göra det kan tyckas. Wacko is no more. Sad sad day.

Jag har tur som har Mandely som kommer med galna förslag, som att åka på annandagsbandy. Och jag har tur som har Karins jourlinje öppen dygnet runt, och jag har tur som har Gull som plockar ihop resterna av en loukatt med molokna öron. Eller är det tur förresten? Det livsrum man har skapat sig, de nära relationer man har - förtjänar man förmodligen. Som någon sa till mig: tur, nej det är inte tur. Du har arbetat fram det.

Jag är glad att jag inte står ensam när det stormar. För fan vad det stormar hela tiden. Är livet ett ständigt drama? Det gäller att hålla i hatten. Men jag har ju ingen blå hatt.



- - -

Vit jul

- - -

På tal om vit jul, både snömässigt och alkoholhaltigt. (Ja, alla barn har rätt till vita jular. Dock har jag svårt för extremism åt något håll). En påhälsning från ungdomen dök upp när jag var på glöggfest härom veckan.


La Garonne - finns det alltså fortfarande?!? Eller har någon övervintrat en flaska från 1989 för det var då som La Garonne var hett villebråd på tonsårsmarknaden, det billigaste vinet.

Min midvinter var snöig, mysig, gormandisk, kärleksfull och behaglig. Med inslag av alkoholhaltiga drycker i precis lagom dos. Min jul var att stillsamt glida genom ett vintersverige nästan ensam på vägen tillbaka mot en stad som också var vit, fångad i drivor. Jag hoppas att alla firar sina högtider precis som de vill. På det sättet de har valt att göra, inte utefter konventionen eller påtryckningar av andra utan precis på det sättet som de medvetet har valt. Och att barnen får vara lyckliga.

- - -

Allez!

- - -

Nätterna känner det dagarna tyglar. Jag saknar min katt. Jag saknar mig vän. Varelser och relationer dödas. Jag tror inte på återuppståndelse. Men jag tror på utveckling, på insikt, på vägen framåt. Allez! Mot ljusare tider. Först midvinter med ruggmörker, sen vändning.

Men saknad. Vi måste tillåta oss att känna saknad. Den tillhör inte sorgen. Den kan inte sorgen ta ifrån oss. Den tillhör lyckan.

- - -

inkl. saknad

- - -

Saknad är en måltid som kan ätas dygnets alla timmar.

- - -

God natt katt

- - -



Hannes, Katten Sören aka Puh somnade idag in efter 13 år av epikureiskt liv. Det kommer att bli tomt. Att älska är ett dö en smula, visst var det väl så. Men vad vore livet utan den vackra sorgen, utan att känna, utan att dö. Förgängligheten bidrar till åtrån till livet, skörheten föder ömhet. God natt katt.

- - -

Mildhet

- - -

Som mjuk sammet är det öppna samtalet, svävande mellan orden. Det är inte lätt att nå dit efter en kris men det är heller inte omöjligt. Det krävs lite träning bara. I början prövande ord, flackande blickar, oroliga försök. Kanske behöver inte samtalet alltid vara djupt heller. Kanske går det an med världsliga ting som får gestalta tillvaron. Kanske behövs det inte ens några metaforer, inga allegorier. Kanske är det bara så helt enkelt. Enkelhet. Samtal. Mildhet. Kanske går det att hitta nya former för umgänge när de gamla har nötts ut. I varje kanske finns en möjlighet.

- - -

Att ha och mista

- - -

Det medvetna valet. Hur ofta är det egentligen vi kan göra det? Den fria viljan. Hur ofta är det egentligen vi kan anamma den? Andra människor interagerar och påverkar vårt livsutrymme så till den grad att det är hart när omöjligt att bestämma vad som ska vara beständigt i våra liv. Vi mister ständigt. Och vi väljer att mista. Eller blir ålagda att mista. Vi har någonting som vi mister. Och vi är förvånade.

Mitt bidrag till nättidningen Kavitet. Tema ansikte.


Ditt ansikte i spegeln.

Det syns att du är någon annan nu.

När jag var mindre och fick mina första glasögon

såg jag en hästmule i en viss vinkel,

en mjukt hårig nosrygg.

Jag tänkte alltid att det var en vision;

en dag skulle hästflickan få sin egen häst

eller att det var någon slags skyddsängel.

Så här i vuxen ålder har jag insett

att det var min egen näsa

som reflekterade sig i glaset.

Ungefär så känns ditt nya ansikte,

som något vuxet utan förhoppning.

- - -

Att hänga i luften

- - -

Eller att låta någon annan göra det. Det är grymt. Att stänga av och vägra utveckling. Jag har bara mött det hos män, är det ett manligt fenomen eller är det bara för att mina relationer har varit till just män och att det alltid förekommer i alla känslomässiga relationer?

Jag menar inte att bristen på kommunikationsmöjlighet eller vilja är biologisk men jag undrar om inte pojkar blir uppfostrade till att inte behöva, till att inte ta tag i, till att stänga in långt där inne, låsa dörrar och fönster och inte släppa ut känslor, eftersom känslor är farliga, eftersom pojkar inte lär sig att hantera dem. Det resulterar i destruktiva känslor, de blir istället arga, ursinniga, aggressiva ... Och allt sånt skit. Eller har jag kanske bara otur. I brist på annat får jag kommunicera i text med mig själv och svamla runt utan att få svar. Ett skäl att blogga så gott som något annat.

Om man åker båt och det blåser ordentligt gungas man fram och tillbaka och stundtals lättar man, hänger i luften. Den känslan är skön. Det är frihet, eufori. Den känslan som en annan människa ger när den låter någon hänga i luften är inte skön. Det är inlåsning, stagnation. Tänk att det kan vara så olika. Med båtar och män. Annars är de ju rätt lika menar jag.

Hem är en plats i hjärtat heter mitt senast Tänkvärt-avsnitt. Jag har fått sex nya tillfällen och ska börja skissa på dem. Jag gissar att ett av dem kommer att handla om kommunikation pojkar vs. flickor.

Ps. jag tror naturligtvis att det finns undantag från min könspolariserande tes, men de är dock för få för att jag ska möta på dem på min emotionella resa. Ds.

- - -