Amygdalan och jag

- - -

Jag är inte överens med min amygdala. Ordet amygdala är i sig poetiskt, och att den dessutom tros ha en funktion vid smärta och njutning och spela en viktigt roll vid patologiska tillstånd (patologi fr. grek.patos=smärta/lidande) såsom ångest och sånt shit, gör att den är intressant. Men det är alltså inte ett helt tillfredsställande tillstånd att inte fungera bra tillsammans med sin amygdala. Jag är förbannat trött på den. För jag tror att det är där som det har skapats ett nomadiskt svart hål, eller något åt det hållet. Jag misstänker iaf att den motarbetar mig på något sätt.

Undrar om inte hjärnforskare är de äkta poeterna, precis som rymdforskare. Jag såg ett program på UR-play om Mänsklighetens sista dagar. Ett mycket bra program, inte skrämselpropaganda utan saklig ponering av vad som skulle kunna hända. Där talades om svarta hål i rymden, och hur vi människor gör fysikaliska högenergiexperiment i en partikelacceleratoranläggning i Genève LHC som kan framkalla små svarta hål. Precis som rymdens svarta hål som förgör allt som kommer för nära, gör även dessa små mänskligt skapade det. Och precis som i rymden är vissa av de svarta hålen nomadiska, de rör sig och är därför ett större hot. Ett svart vandrande intet som vill äta upp allt. Risken med de eventuellt skapade svarta hålen är att de sugs in i jordens mitt av gravitationskraften och där börjar äta upp jorden inifrån. Nice.

Som poetisk metafor är det nomadiska svarta hålet tacksamt, det bor något hotfullt, mörkt och främmande från skuggsidan i dessa sugande inten. Jag föreställer mig att ångesten kan vandra i kroppen, röra sig runt i mitt inre och äta upp, karva ur och tömma på energi, kärlek och självförtroende. Också detta nomadiska svarta hål är skapat av människohand genom den enkla ekvationen orsak och verkan. Det kan till och med tänkas att det är skapat som ett skydd, men det var en helt ny tanke. Som en metafor för att ta sin sorg i famnen och bära den med sig. Men när till och med metaforerna behöver metaforer inser jag att det är dags att sluta skriva.

Det här var mitt 333:e inlägg. Jag tror jag stannar där. Kanske för långliga tider, kanske inte.

- - -