Och regnet

Och regnet. Aldrig har natten varit så lång av regn. Rörelse. Vaknar bredvid på sidan intill. Och aldrig har något regnat så. Natten vakar över ögonlocken medan mössen kilar. Du regnar in i mig, faller som droppar genom radiovågorna och nära är inte nog när kroppar kröker sig. Våra kapitel som små essäer att urholka minnet med. Allt medan regnet blöter upp nattens papperslapp. Du regnade in i mig.

Lämnar över

Jag lämnar över till min blogg Orden & jorden. Mitt diktande jag lever upp ibland. Som ett tomtebloss brinner och gnistrar. Oftast handlar det om bearbetning. Måhända av oförståndiga karlar, känslorädda mähän, egoistiska varelser eller helt enkelt en fadäs i livet. En tankevurpa. Ett oförstånd. När jag inte begriper en tystnad eller när jag lämnat ut mig själv till någon som inte vill förvalta den gåvan. Somliga skulle säga att det är destruktivt. Somliga skulle säga att det är livet. Storm unt drang. Jag vet inget annat. Men nu tar jag paus och fokuserar på Orden & jorden-bloggen. Over n'out /eder Loukatt

Japansk tanka

- - -

Min kära vän och författarkollega Linnea Gustafsson gav mig en skrivuppgift nu när jag återupptagit lyriken. Tanka är ett japanskt versmått och jag finner ingen riktig glädje i konstruktionen tyvärr. Men hjärnan är så snillrik att den uppfinner glädje. Näst sista ordet felstavades och se så roligt det blev :-) Raderna ska byggas 5 - 7 - 5 - 7 - 7

Du är ett vatten
Intill droppens sista törst
Vandrar mot månen
Genom himlens stora valv
Över stjärtbeströdda torg

- - -

Vilar i rörelse

- - -

Nu går marken under mina fötter
Nu landar trådarna i väven
Nu seglar viljan på termiken
Nu följer känslan meanderbågarna
Allting vilar i rörelse
Norna väver tråden
Vaja våg för vind

- - -

Försök till ett centrallyriskt porträtt

- - -

Det finns alltid ett jag.
Ibland är det ett träd.
Ibland fötter trädet stenen.
Det finns alltid ett du.
Ibland är det en doft.
Ibland handen doften vattnet.

Han var kortare
och hade en något åldrad hud.
Någonting fick mig att tänka
på en gammal kvinna.
Han var vältalig, läste inga böcker,
letade efter jobb, pengar
och kärlek utan förälskelse
men med gnista.

Jag askar ur mina eldstäder varje dag.
Kaminen, vedspisen, plåthinken.
Har mer jobb än jag behöver
och skiter fullkomligt i gnistor.
Hade jaget en röst i rummet
och var det du som lyssnade?

Han bodde i en husvagn,
åt konserver till frukost lunch middag.
Valde sitt eget liv med stolthet
och kanske något sårat,
något som skavde.
Jaget fick aldrig veta.
Vi hann inte dit.

I honom upptäckte jag min ömhet.
Min vilja till läppars tysta samhörighet.
Fötterna går här i mitt hus nu
över det trämjuka golvet.
Jaget är just nu träet
och askan är det vackraste som finns,
helt utan gnista.

- - -

Aprilväder

- - -

I

Jag har aldrig tränat så. Hålla inne. Vänta ut. Till båge spänd. Just i våren. Ömmar. En plåga för en brusande älv. Sprängfyllda knoppar. Ett aprilväder.

Vore jag inte längtan själv skulle vattnet stillna, kroppens muskler slappna och en mjuk bädd av möjlig relation beredas. Vore jag inte längtan själv.

II

Mitt kaninhjärta
vidöppen bröstkorg
Jag vågade igen.
Kanske precis det värsta
Kanske det allra värsta
Men jag vågade.
Jag har min kärlek kvar
Den bor i mig trots mina banemän.

III

Från julens grådassighet
fram till påskens stormar
öppnades vidder av möjligheter
och glimtar av samhörighet.
Lita aldrig på högtider.
Lita endast, blott endast
på kyssen som kommer tillbaka.
Lita inte på planer drömmar
tankar fantasier.
Lita endast, blott endast
på handflatans värme.
Lita inte på texten konstruktionerna
analyserna teorin.
Lita endast, blott endast
på doftens språk
och på den lilla skärva
av möjlighet
som stormen bär med sig.
Som ett aprilväder.

- - -

Nästan rofylla stenar

- - -

Idag hördes vi inte alls.
Det var stilla vågor.
Nästan rofyllda stenar.
Dimma över Mälaren
och din keps flög över Atlanten.
Ting färdas med en helt annan lätthet.
Vi färdas över vatten i ett töcken av planer.
Jag hade gärna vaggats.

- - -

Tunga tunga tunga huden.

 - - -

Tunga tunga tunga huden

flaxar lätt som fågelfjäder

över dalar

över tundror

över öppen naken hud.

Tanken snabbare än flykten.

Hålla kvar

och hålla ut.

Tunga tunga tunga droppen

hänger svalt och möter tunga.

Tunga tunga fladder

över flyktens lätthets stopp.

- - -

Offended?

- - -

- - -

Det räcker så.

- - - 

”Om målet med samhälls­utvecklingen skulle vara att vi alla skulle arbeta maximalt voro vi sinnessjuka. Målet är att frigöra människan till att skapa maximalt. Dansa. Måla. Sjunga. Ja, vad ni vill. Frihet.”

Ernst Wigforss – socialdemokratisk finansminister 1925-1926 och 1936-1949

- - -

Hundens promenad

- - - 

Barken. Fingrarna huden. Vind i längtan. Hundens promenad. Just hundens promenad. Nosens skattjakter. Träden. Ibland katterna. Alla tre. På rad. Vi har det fint. Men längtan.

- - -

Januari

- - -

Ljudet. Promenaderna. Katterna. Kanske hunden. En tanke som sträcker sig bort till sommaren. Sedan tomt. Cigaretterna. Och ordet hem. Sommarstuga. Januari.

- - -

Män med maskiner

- - -

Jag blev stående med vedträna i famnen på väg mot skottkärran. Bilden framför mig tog mig tillbaka en sisådär trettiofem år. Till vår lilla lekpark med den stora sandlådan. Pojkarna som förtjust lekte med grävskopan. Sann lycka. Tänk om de hade haft en sådan här med spakar till. Dada hink och spade. Vi bär våra barn med oss livet ut.

Trots min tid på en folkhögskola som praktiskt taget delade skolgård med ett skogsbruksgymnasium så har jag aldrig sett en sådan här gripklo in action. Hur man sitter bak och fram i traktorn och med spakar styr en enorm och stark gripklo. Jag kände mig lika förtjust som pojkarna i sandlådan gjorde vid grävskopan när jag var liten. Lite förbjudet förtjust. Jag gillar ju inte maskiner.

- - -

So to speak

- - -

Verket heter So To Speak. Ett bidrag till min bildpoesi, boken som jag just nu skapar i mitt inre. Lyrik skriven till bilder, bilder tagna till lyrik.

Här strävar. Bestämmer sig inte. Armar mot och bort. Hur blev jag det där trädet?
- För guds skull, ge henne lite morfin. Lite dimma so to speak.
Rösten kommer nu från höger i rummet. Varför står jag till höger?
Låt ingen rista AJ i trädets krona.

- - -

Stamfrändesmonument

- - -

Låter Värmland växa in i mig. Halva mig. Den andra halvan längtar hem. Jag vårdar båda sidor ömt. Landar fågeln, eller lyfter den?

- - -

Frid

- - -

Vinden har lämnat rummet.
Tid.
Sedan frid.

- - -

FUCK Aristoteles, Thomas av Aquino, Martin Luther, Jean-jaques Roussea, Napoleon Bonaparte, Friedrich Nietzsche, August Strindberg

- - -

Häromdagen såg jag i research-syfte en dokumentär om Andy Warhol. Jag arbetar med en dikt om Candy Darling och mötte Valerie Solanas för tredje gången i mitt liv. Första gången var när jag läste hennes SCUM-manifest, society for cutting up men, som kan läsas med förskräckelse eller som en politisk pamflett, eller med glimten i ögat, eller med sorg över en kvinna sargad av män, och på tusen andra sätt. Andra gången jag kom i kontakt med Solanas var när jag läste Sara Stridsbergs utmärkta bok Drömfakulteten.

Idag sätts en föreställning om Solanas manifest upp på Turteatern i Stockholm och facebookgrupper rasar över det förskräckliga i att en teater använder detta hatiska verk. Är det inte genom att ta itu med hatet som vi kan bli helade? Eller är dessa citat från män helt ok, dessa män som vi hedrar, håller högt och anser vara kloka:

”En kvinna är som en steril man; honan är i själva verket hona på grund av ett slags oförmåga, d.v.s hon saknar förmågan att koka ihop sperma ur näringens slutprodukt på grund av kylan i sin natur. ”Honan” är i detta avseende en ”stympad hane”. Aristoteles 384-322 f.Kr.

”Vad gäller den individuella naturen är kvinnan dålig och ofullgången ty den aktiva kraften i den manliga säden strävar efter skapandet av en perfekt likhet i det maskulina könet, medan skapandet av kvinnan kommer ur en defekt i den aktiva kraften eller från någon materiell indisposition. Eller från någon yttre påverkan, som den sydliga vinden, när den är fuktig.” Thomas av Aquino 1225-1274

”Gud har skapat en man och gett honom ett brett bröst, inte breda höfter, för att mannen på det stället skall kunna rymma vishet. Men den plats där orenligheten går ut är liten. Detta är omvänt hos kvinnan. Därför har hon mycket orenlighet och föga vishet.” Martin Luther 1482-1546

”Det ena av dem måste vara aktivt och starkt, det andra passivt och svagt; det ena måste vilja och kunna, men i fråga om det andra är det tillfyllest, att det gör ringa motstånd. Av denna grundtanke framgår, att kvinnan särskilt är skapad för att behaga mannen. (…) Därför bör man vid kvinnors uppfostran helt och hållet ta hänsyn till männen. Att behaga dessa, att vara dem nyttiga, att göra sig älskade och aktade av dem, att uppfostra dem som små, att vårda dem som stora, att råda dem, trösta dem, att förljuva deras liv, se där, vad som är kvinnornas plikter under alla tider, och vad man bör meddela dem från deras barndom!” Jean-jaques Rousseau, 1762

”Naturen skapade kvinnorna till våra slavar. De är vår egendom, vi är inte deras. De tillhör oss, som trädet med sina frukter är trädgårdsmästarens egendom. Vilken enfaldig idé att kräva jämlikhet för kvinnor. Kvinnor är inget annat än barnproducerande maskiner.” Napoleon Bonaparte, 1769-1821

”Kvinnor är inte av naturen intelligenta. Om en kvinna lyckas, mot alla odds, bli intelligent beror det på att det är något fel med hennes könsorgan.” Friedrich Nietzsche, 1888

”Kvinnan såsom liten och dum och därför elak, såsom mannens bihang och påhäng skall kväsas till såsom barbaren eller tjuven. Hon är endast behövlig såsom vår äggstock och livmoder, allra bäst dock som slida!” August Strindberg. 1849-1912

Detta var då. Men det är också nu. Vi fortsätter, även om det är i något mer subtila och förklädda ordalag, att diskriminera kvinnor världen över. Låt oss sluta med det. Låt oss leva samman, män och kvinnor som jämlikar, som naturens barn, som kärleksfulla varelser. Det är nog väldigt få feminister som ställer upp på det som står i Solanas manifest. Det handlar inte om feminism. Det handlar om extremism, om sjukdom, om en trasig människa. Men jag tror ändå att om vi vågar lyssna, så har hon något att säga oss.

Kram till alla kämpande systrar och bröder där ute, jag är glad att ni finns!

- - -

Säldöden

- - -

I natt dödade jag en säl. Med mina bara händer klöv jag den på mitten. Inte för att jag ville döda den. Jag blev tillsagd att hålla den på det sättet och så gick den bara mitt itu. Jag kräktes. Om och om igen kräktes jag. Sedan bar jag med mig den tvådelade sälen i en kasse resten av drömmen och kräktes så fort jag kände tyngden i mina armar. Det var en för djävlig dröm. Sälen är barndomen. Sälen är utsattheten. Sälen är den oskyldiga.

När jag var barn började jag helt plötsligt att rita sälar. Jag ritade dem överallt. Det var mitt absoluta favoritmotiv. Några år senare, i tioårsåldern skulle jag tro, var vi till Sydlångö den sommaren som säldöden inträffade. Överallt låg döda sälar, uppsvällda förruttnade kroppar guppandes i vågorna, gungandes på klipporna. Jag mådde inte bra av det.

Jag bär min döda säl med mig. Kanske står den för något jag dödat och som jag saknar. Kanske är symboliken omöjlig att tyda. Vissa drömmar stannar kvar länge. Längre än människor.

- - -

Mörk och månan sjö

- - -

Känslan. Skogen. Undran. Att gråta en tjärn. Mörkvatten.
Lutar somt sig stilla.


Oktober, drakmånad. Sista tiden bortom mitt forna liv. Vända tillbaka. Åter spegla sig i mörk och månan sjö, låta känslan drunkna?

- - -

September

- - -

Idag lämnade sommaren in.
På stenen vid vattnet,
vänner i filmsekvensliv.
På min tinning landade då
ett under av flyktighet,
jag blev trollsländekysst.
I den stunden tog hösten vid,
då kunde sommaren släppa sitt grepp.
Jag glider in i september
på skira vingar.

På min tinning, ett märke av fladder.

- - -

Höstkänning

- - -

Och så var det augusti och i min andning finns inget motstånd kvar.
Det är där, vid den punkten det händer.
Avslappningen, tröttheten i varenda muskel, resignationen.
Det är augusti igen säger jag. Med hasselnötter och tjocktröjor.
Höstens krypainifamnenkänsla omfamnar mig. Håller mig hårt.

- - -

Pelargonåldern

- - -

Och så var det juli. Jag har gett mig själv min första pelargon. En Mårbacka förstås, jag bor ju i Sunne nu. Här är den i kvällsljus:



- - -

Samtal

- - -

Och så var det juni, snudd på. Cirkeln som snurrar mellan maj och juni, allt blir verkligt.

Och så var det juni, och du snurrar fortfarande i mig. Mellan allting. Som en overklighet.

Och så var det juni, försoningens tid. Processen mellan besvikelser och värme. I vår vekhet.

- - -

Radiofågel

- - -

Korp och Trana

- - -

Tvagningstid

- - -

Tös på glid, tvagningstid. Trosorna hänger på tork. Sanna Carlstedt - helt fantastisk. Låten heter Igen. Tyvärr går den inte att finna på youtube.


Vad gungor kan vara underbara, att gunga i, eller att hänga tvätt emellan.

- - -

Pö om pö

- - -

Jag låter dig sippra ut lite i taget.
Håller emot och håller ihop.
I obevakade ögonblick strimlas världen i bitar
och pö om pö glider du ur mig,
rinner förbi fördämningen.
Morgonarbete.
Ber om uppskov från ilskan.
Den kommer. Tids nog kommer den.
Sipprandes. Glider in i mig.
Men jag vill inte ha den.

- - -

Publicerad

- - -

Kavitet, en nättidning har i sitt andra nummer tema Ansikte, där florerar både jag och den fantastiska Mischa Lee. Jag undrar om den gemensamma utbildningen på Handel och Kontor på Brinellskolan i Fagersta pushade oss åt kulturhållet eller om vi redan hade det i oss. Kolla in våra alster här.

- - -

Übermensch

- - -

Då var det gjort. Jag har dyrkat mig loss från mitt liv. Packat ner allt i lådor och börjat om. Jag lever ett annat liv nu. De flesta av mina saker är borta. Men allt kan jag inte ruska av mig. Jag minns.

Minnet finns inuti, i drömmar, i obevakade ögonblick. Och minnet finns utanför, i ting. Minnen ligger i saker, tankar känslor isoleras i saker. Saker är bra att tänka med. Saker är bra att känna med. Jag orkar inte känna mer, orkar inte tänka mer. Ändå vet jag att det är den enda vägen ut ur en sorg, att tänka och känna, men däremellan behövs kontemplation. För att landa, för att beta av en bit av vägen ut. För att vila mellan värkarna. Och jag tänker inte bära med mig det onda, jag vill göra mig av med det. Jag hörde från en vän att jag är vad Nietzsche skulle kalla en übermensch - övermänniska. En människa som lever i sin känsla, som anser sig behöva leva igenom den för att växa, som övervinner sitt öde. Jag vet inte, kanske borde jag läsa Nietzsche. Har varit så skeptiskt eftersom hans retorik användes av nazisterna men det är klart, vad förvanskade inte de.

Jag är i vilket fall trött, till döden utmattad av att känna så mycket. Läkeprocessen har börjat men "att tillfriskna är ett sjukdomstillstånd" som Södergran sa. Djupt skadad av en relation som avslutades grymt ekar jag fortfarande varför? Kommer jag någonsin att sluta undra? Man gör inte så mot en människa. Man gör inte så mot en vän.

- - -

Anslagstavla II - atcho!!

- - -


Om allt som är hem är nedpackat i lådor. Är man fri då?

- - -

Kroppskontroll

- - -



- - -

Anslagstavlan - atcho!!

- - -

Min toalettdörr. Snart ett minne blott.


- - -

En lapp i handen

- - -

På stan. Fullt med folk. Någon står och delar ut flygblad och sticker ett i handen på en förbisusande loukatt. Jag läser lappen i språnget och knölar ner den i fickan. Jag håller inte med lapputdelaren som tillhör svenska motståndsrörelsen. Va fan tänker jag, moståndsrörelsen, det borde ju vara jag, jag gillar att göra motstånd. Men det är är en patriotisk motståndsrörelse, mer reklam än så ska de inte få men jag ska berätta om deras propaganda:

Punkt ett: "DU vill INTE att din kultur och dina förfäder skall kunna hånas och förnedras öppet av makthavarna."

Nähä, och det vill ju jag eller? Det vill väl ingen. Men man ska öppet kunna ifrågasätta och kritisera alla kulturer. Det där med förfädrar vet jag inget om, hur tänker man då. Att Karl den XII är en förfäder eller?

Punkt två: "DU vill förhindra att din lillasyster eller flickvän blir gruppvåldtagen."

Jaha, såklart. Och min lillebror och att min mamma och att min häst - ingen ska behöver bli våldtagen såklart, det skriver väl alla under på förutom gärningsmännen. Vad menar de, hur ska de kunna förhindra det för att de är patrioter, det sker inom alla kulturer och därför ska alla kulturer ifrågasättas och framför allt ska vi prata om det.

Punkt tre. "DU vill förhindra att ditt folk utplånas."

Ehh, jaaaa. Om vi fortsätter förstöra jordklotet kommer mänskligheten att dö ut. Naturen överlever, människan som art försvinner. Ett samarbete skulle kunna hejda denna utveckling. I dagens läge är det vad jag vet inte risk för att något enskilt folk "utplånas". Däremot finns många utrotningshotade djuratet. Är det risk för att patrioterna utplånas? Hmm, vad synd i så fall :)

Punkt fyra: "DU vill att Sverige skall styras och befolkas av svenskar."

Ehhh, nej. Det vill ingen. Det finns ingen "ras" som heter svensk. Alltså skulle Sverige vara tomt. Och vi skulle definitivt inte ha något kungahus, och inga medborgare som drog in skatt. Landet Sverige som icke är skulle kontentan vara.

Punkt fem: "DU vill skapa en trygg framtid för dina barn och barnbarn. Där begrepp som åldringsrån, våldtäkter och genusdagis endast hör till en mörk era av vår historia."

Hahahhah, denna punkt är riktigt rolig. Åldringsrån är lika olagliga som butiksrån eller personrån över lag - alla rån är dumma och det finns dumma människor, eller dumma omständigheter rättare sagt. Våldtäkter likaså. Men ehh, genusdagis .. jag skulle vilja ha förklarat för mig hur det likställs med rån och våldtäkter. Vari ligger hotet av att försöka få till en medvetenhet om hur vi behandlar varandra. Det borde varje sann världsmedborgare bejaka. Vad befinner du dig på den medmänskliga skalan, hur bemöter du människor. Vill du inte veta det, ja då är du en sann patriot.

Punkt fem: "DU vill uppleva ett Sverige med talrika sunda familjer och som givetvis har en mamma och en pappa."

Nja, vi står ju inför det faktum att jordklotet är överbefolkat, alltså borde vi vara lite mer restriktiva vad gäller barnalstrande, ta hand om de barn som finns och behöver omtanke. Det finns ju helt föräldralösa barn, är de utan existensberättigande då?

Vad jag önskar att jag hade stannat och diskuterat detta. Nästa gång jag är på stan och får en lapp instucken i handen ska jag ta mig tid. Jag vill se hur ni formulerar era patriotiska tankar, därför att jag är medmänsklig, genusmedveten och har ett behov av att förstå människor - något som ni helt verkar sakna.

Och dessutom: ni skriver på er lapp: "Vi tar striden." Ni ska veta att det är det många av oss andra icke patrioter som skriver under på. Upp till kamp!

- - -

"Då anden är undertryckt, stönar köttet."

- - -

Aforismer och metaforer - ett sådant fint skrivhantverk! Edith Södergran har vandrat vid min sida, en olyckssyster under svarta hökvingar. Det mänskliga psyket, hur kan man någonsin förstå det. Om man så skulle förstå sig på det egna så möts man hela tiden av andra, helt obegripliga psyken. Jag ser och registrerar, iakttar och noterar att det inre avspeglar sig i det yttre. Vår fysik är beroende av vårt psyke.

Södergrans aforismer appellerar:

-

Kring allt som är sjukt spinner månen sitt nät, till dess fullmånen kommer och hämtar det en vacker natt.

-

Livets tre stora gåvor: fattigdom, ensamhet och lidande skattar endast den vise till deras egentliga höga värde.

-

Att tillfriskna är ett sjudomstillstånd.

-

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

-

Till tantens lov

- - -

De är så söta de där tanterna som på helgen ska göra stan, och tar på sig en dutt rouge på kinden. Det gör ingenting att de tar lång tid på sig vid kassorna, att de inte förstår den nya tekniken. Jag tror att tant är ett oförtjänt skällsord. Fram för fler tanter!

- - -

Att hänga

- - -

Hänger sig eller hänger sig. Att hän-ge. Att hänga. Bäst är att hänga tillsammans. Med någon man litar på. Robyn säger det just fine: will you tell me to my face? then I guess you can hang with me.

Jag köper inte många nya skivor now days, spotifyar mest och återupptäcker gamla skivor i samlingen. Men Robyn, denna feminist med smarta texter och vacker nacke, hennes ska jag inhandla. Hon talar om kommunikation, om medmänsklighet, om respekt. Me like. Undrar om jag vågar hänge mig åt uppsluppet hängande igen. Förmodligen. Senare. Så länge så hänger jag med Robyn.



Robyn - Hang With Me
Uploaded by EMI_Music. - Watch more music videos, in HD!

- - -

Fickplunta vs. mässingsljusstake

- - -

"Det tog femton år för MP att föra in dimensionen ekologisk hållbarhet i politiken. Jag hoppas inte det behöver ta lika lång tid för feminismen. Men lika lite som det då gick att förändra något parti inifrån så går det idag. Då sa sig plötsligt alla partier vara miljöpartier, precis som alla (nästan) idag säger sig vara feministiska partier."

(Schyman. Angående idén om att slå ihop Vänsterpartiet och Feministiskt Initiativ, och förslaget om Schyman som partiledare för Vänsterpartiet eller Socialdemokraterna)

Själv har jag försökt smyga in jämställdheten i den fackliga klubben. Jag har lyckats så pass att det idag ses som självklart att det ska finnas en jämställdhetsansvarig, att vi ska ha en jämställdhetsplan både på klubben och på företaget, att vi har tjejer med i förhandlingsgruppen, och att det är möjligt med tjejer på poster som av gammal hävd endast besuttits av killar (som ordförande och kassör). När jag tänker efter så är det inte så lite det inte. Det finns mycket kvar men mitt ihärdiga ifrågasättande har satt sina spår. Det är jag stolt över.

Ibland behöver man inte kräva saker, bara peka på att man KAN tänka annorlunda. Som med 50-års presenten till exempel. Vad du får av Metallklubben beror på vilket kön du har. Män får fickpluntor, kvinnor får mässingsljusstakar. Som att alla män vill supa, och alla kvinnor vill pynta sina hem - en rätt förlegad föreställning. Jag hoppas, när jag uppnår den aktningsvärda åldern av 50 år, att världen har förändrats lite till, att vridningen bort från socialt skapade kön har blivit större. Jag tror nämligen att det är fler kvinnor än jag som skulle uppskatta en fickplunta, eller någon annan grej som varken är kopplad till sprit eller heminredning.

Kanske gör det faktum att jag faktiskt yttrade detta för styrelsen att de tänker att man kan tänka annorlunda. Ibland räcker det för mig, man måste inte alltid förändra världen pronto. Man kan visa på alternativ också, så kommer det så småningom.

Förresten söker jag söker en man, en manlig feminist. Jag har hört att de finns. Titta här.

- - -

Kommunicerar dåligt

- - -

när jag mår dåligt. Undrar då hur den som stänger av helt mår.

Jag tänker mig att pratet är en ventil, att konflikträdda personer går genom livet utan att utvecklas. Att vi hela tiden lär oss av varandra och det kan vara positiva saker eller trauman som vi bär vidare genom livet. Att vi hela tiden har ett val och en möjlighet att antingen såra eller att ge något fint, även om det kostar på en smula.

Att undvika bloggande och självutlämnande texter när man är under ytan är sunt, då har man inte omdöme nog. Ventilen för prat ska inte ropas över hela världen. Men att helt sluta prata med en människa när det finns behov av endera part är både tortyriskt och ömkligt. Jag ska aldrig aldrig göra så mot en annan människa (om hen inte varit utomordentligt dum i huvudet förstås). Varje människa är värd att få respekt och bli lyssnad på. Till och med jag. Så det så.

- - -

Je suis un gui

- - -


- - -

Amygdalan och jag

- - -

Jag är inte överens med min amygdala. Ordet amygdala är i sig poetiskt, och att den dessutom tros ha en funktion vid smärta och njutning och spela en viktigt roll vid patologiska tillstånd (patologi fr. grek.patos=smärta/lidande) såsom ångest och sånt shit, gör att den är intressant. Men det är alltså inte ett helt tillfredsställande tillstånd att inte fungera bra tillsammans med sin amygdala. Jag är förbannat trött på den. För jag tror att det är där som det har skapats ett nomadiskt svart hål, eller något åt det hållet. Jag misstänker iaf att den motarbetar mig på något sätt.

Undrar om inte hjärnforskare är de äkta poeterna, precis som rymdforskare. Jag såg ett program på UR-play om Mänsklighetens sista dagar. Ett mycket bra program, inte skrämselpropaganda utan saklig ponering av vad som skulle kunna hända. Där talades om svarta hål i rymden, och hur vi människor gör fysikaliska högenergiexperiment i en partikelacceleratoranläggning i Genève LHC som kan framkalla små svarta hål. Precis som rymdens svarta hål som förgör allt som kommer för nära, gör även dessa små mänskligt skapade det. Och precis som i rymden är vissa av de svarta hålen nomadiska, de rör sig och är därför ett större hot. Ett svart vandrande intet som vill äta upp allt. Risken med de eventuellt skapade svarta hålen är att de sugs in i jordens mitt av gravitationskraften och där börjar äta upp jorden inifrån. Nice.

Som poetisk metafor är det nomadiska svarta hålet tacksamt, det bor något hotfullt, mörkt och främmande från skuggsidan i dessa sugande inten. Jag föreställer mig att ångesten kan vandra i kroppen, röra sig runt i mitt inre och äta upp, karva ur och tömma på energi, kärlek och självförtroende. Också detta nomadiska svarta hål är skapat av människohand genom den enkla ekvationen orsak och verkan. Det kan till och med tänkas att det är skapat som ett skydd, men det var en helt ny tanke. Som en metafor för att ta sin sorg i famnen och bära den med sig. Men när till och med metaforerna behöver metaforer inser jag att det är dags att sluta skriva.

Det här var mitt 333:e inlägg. Jag tror jag stannar där. Kanske för långliga tider, kanske inte.

- - -

År

- - -

läggs på år läggs på år. I denna kavalkadföreställning, som vi alla deltar i, visas vår arts särart. Blottor bakom varje fasad, om man tittar efter. Människor korsar varandra, bildar livsvävar. Oändliga rymder strålar utåt och inåt, från det epicentrum som är egot, det där som ibland tar för stor plats. Vi är alla så små. Är det kanske därför vi har utrustats med så stora egon. Vad är ett jag. Finns jaget om det inte har något att förhålla sig till.

Varje år tarvar ett bokslut, när början på något nytt nalkas vill vi gärna summera det som varit. Ändå är bokslut helt omöjliga, vi blir hela tiden, varje sekund något annat än det vi var innan. Lärdomar i varje hörn. Om vi ser dem. Ändå är det svårt att sätta fingret på vilka visdomar som kan fogas till de tidigare.

Jag styr kosan till bäcka-foket, till fest och gamman, barn och gamla, kolleger och vänner, smeder och dansöser. För har året präglats av turbulens så ska det avslutas med bravur, med pukor och trumpeter. Det ligger inte för poeter att stillsamt se på när världen rasar runt omkring dem. Då vill man vara med i raset. Låtom oss rasa.

- - -

Tordönstämma

- - -

Din tordönstämma
är ett granatgevär
som lämnar splitter
i alla tillkortakommanden.

- - -

Nya dagar

- - -

På tredje dagen uppstånden igen från de döda. Han Jesus gjorde det, höll sig borta i tre dagar. Kanske av kärlekssorg. Kanske för att han var förvirrad. Kanske bara för att han ville vara ifred. Kanske för att få en nystart.

Det är konstigt. När någon till slut har nått fram till den gräns där man av överlevnadsinstinkt är tvungen att ställa sina vaktstyrkor i givakt, beredda till försvar. Hit men inte längre. Då kan en läkeprocess börja och när den läkeprocessen har kommit så där en tre dagar på väg rinner det mesta av en och man kan åter känna kärleken. Som någon slags dilevisk ostoppbar kosmisk allomfattande supervärme. Zenbuddism eller galenskap, ingen aning.

Jag startar på ny kula, börjar om, vänder blad, nystartar. Slutar jobba natt. Hyr ut lägenheten i stan. Och flyttar till Värmland för att studera. Det är nya dagar nu. Men det är ingen flykt. Man kan inte fly från kärleken. Den bor inom en.

- - -

Firestarter

- - -

Jag funderar på att starta en ny blogg, smider planer på nya tider. Men jag har märkt att jag är en uppstartare, inte en färdiggörare. Det är fasen vad jag får nya idéer och upplägg hela tiden. Jag tänder på dem som tusan men tappar sen fokus och projekten faller i glömska. Är detta signifikativt för mig kanske. Har jag dåligt tålamod.

Hur som, jag filar på ännu en idé. Skickar ut den nya bloggadressen till mina vänner när det blir aktuellt.

- - -

Splitter

- - -

Att vara rädd för någons reaktion, när det egentligen borde vara sin egen man ska vara rädd för, reaktion alltså.

Jag har närt en kommunist vid min barm, säger Carl-Bertil Jonsson pappa. En parafras på det kunde vara: jag har närt en egoist vid min barm. Och vems är felet? Bådas naturligtvis. Men vi måste vakta våra gränser som min vän så klokt råder mig till. Jag placerar ut soldater i givakt för hur mycket som helst kan en människa inte ta.

Jag röjer upp i röran efter den tyfon som drog fram här igår. Bland glasskärvor och klädhögar hittar jag splitter från en vänskap i röda färger. Dramaqueen nr 1 har funnit sin överman som till och med snuvade mig på att avbryta vänskapen på fb - hm, nesligt. Borde vara den försmåddes rätt att göra det kan tyckas. Wacko is no more. Sad sad day.

Jag har tur som har Mandely som kommer med galna förslag, som att åka på annandagsbandy. Och jag har tur som har Karins jourlinje öppen dygnet runt, och jag har tur som har Gull som plockar ihop resterna av en loukatt med molokna öron. Eller är det tur förresten? Det livsrum man har skapat sig, de nära relationer man har - förtjänar man förmodligen. Som någon sa till mig: tur, nej det är inte tur. Du har arbetat fram det.

Jag är glad att jag inte står ensam när det stormar. För fan vad det stormar hela tiden. Är livet ett ständigt drama? Det gäller att hålla i hatten. Men jag har ju ingen blå hatt.



- - -

Vit jul

- - -

På tal om vit jul, både snömässigt och alkoholhaltigt. (Ja, alla barn har rätt till vita jular. Dock har jag svårt för extremism åt något håll). En påhälsning från ungdomen dök upp när jag var på glöggfest härom veckan.


La Garonne - finns det alltså fortfarande?!? Eller har någon övervintrat en flaska från 1989 för det var då som La Garonne var hett villebråd på tonsårsmarknaden, det billigaste vinet.

Min midvinter var snöig, mysig, gormandisk, kärleksfull och behaglig. Med inslag av alkoholhaltiga drycker i precis lagom dos. Min jul var att stillsamt glida genom ett vintersverige nästan ensam på vägen tillbaka mot en stad som också var vit, fångad i drivor. Jag hoppas att alla firar sina högtider precis som de vill. På det sättet de har valt att göra, inte utefter konventionen eller påtryckningar av andra utan precis på det sättet som de medvetet har valt. Och att barnen får vara lyckliga.

- - -

Allez!

- - -

Nätterna känner det dagarna tyglar. Jag saknar min katt. Jag saknar mig vän. Varelser och relationer dödas. Jag tror inte på återuppståndelse. Men jag tror på utveckling, på insikt, på vägen framåt. Allez! Mot ljusare tider. Först midvinter med ruggmörker, sen vändning.

Men saknad. Vi måste tillåta oss att känna saknad. Den tillhör inte sorgen. Den kan inte sorgen ta ifrån oss. Den tillhör lyckan.

- - -

Fruimport

- - -

Vi var på konferensresa och gick från konferenslokalen ner till hytterna. Jag rundade ett hörn och mötte en asiatisk tjej. Strax bakom henne gick en äldre rågblond man. Bakom mig hörde jag kommentaren: tänk att så fort man ser en fin thailändska så finns det en kille strax bakom.

Jag hade kunnat registrera det här själv kanske. Men nu var det han bakom mig som kommenterade. Och även om vi skulle kunna konstatera samma sak så är det med helt olika röstlägen. Den tjocke mannen i femtioårsåldern sa det med besvikelse. Det var den som träffade mig.

Det var hans ton. Och min vetskap om att han levt själv hela sitt liv, kommit hem och ätit hos mamma och lämnat tvätt där. Och att han såg tjejen som ett objekt. Detta får mig att tro att just han skulle kunna tänka sig att importera en fru.

Jag tror på kärlek. Jag tror inte på att man kan köpa sig den. Visst är det enorm sorgligt med dessa ensamma män och visst finns det exempel på äkta kärlek över gränserna, men jag kan inte förstå hur någon människa kan ha den synen på en annan människa att man kan hämta hem en fru för att man behöver sällskap, att förminska människor till sådana objekt. Det är inte helt ovanligt, inte i den lilla byn där jag har mina rötter.

För bra inlägg i debatten klicka här.

- - -

inkl. saknad

- - -

Saknad är en måltid som kan ätas dygnets alla timmar.

- - -

God natt katt

- - -



Hannes, Katten Sören aka Puh somnade idag in efter 13 år av epikureiskt liv. Det kommer att bli tomt. Att älska är ett dö en smula, visst var det väl så. Men vad vore livet utan den vackra sorgen, utan att känna, utan att dö. Förgängligheten bidrar till åtrån till livet, skörheten föder ömhet. God natt katt.

- - -

Bergslagsbygdens byar

- - -

Vad gör innevånarna en söndag i byn med 1600 innevånare? Några av dem ligger hemma bakis efter pizzeriafyllan igår. Några tar en promenad eller äter middag med släkten. Några sportar.

Ganska många går och tittar på innebandy. Det är något av en mardröm för bortalagen att ta sig till det gamla tältet vid foten av åsen. Stämningen kan vara helt fantastisk. Den kan också vara hätsk. I byn är man lokalpatriotiska. Domaren dömer alltid fel. Motståndarna spelar alltid fulare. Och så vidare och så vidare. Men jag trodde det stannade där. Jag trodde inte att det fanns så många som dömde människor utifrån sitt ursprung. Men sporten är inte så oskyldig som det kan verka. Idag var det dubbelmatch (både herrar och damer hade hemmamatch)

Om man har mörkt rakt hår, höga kindben och ser ut lite som en indian får man heta Pocahontas, "Äh, av från plan Pocahontas", hånades bortalagets spelare.

"Han kan väl bara två meningar på svenska" (Om domaren med utländsk påbrå som manade: spela på, när det var gruff vid sargen)

"Varför är det en neger här inne" (jag blev mållös och visste inte vad jag skulle svara när min medspelare sa så, vad fan säger man?) "Han står där borta, måste vara från bortalaget" Ehh, jaa?

"Jävla invandrare (eller sa hon svartskalle)" (Om domaren som inte hade helt svenska föräldrar.)

Vad är det jag har gett mig in in när jag försöker smälta in i min barndoms håla. Jag försöker att inte skilja på olika människor. Men nu skulle jag vilja göra det. Jag skulle vilja ta med mig en människa dit med påbrå från andra världar och presentera som min pojkvän/flickvän/kusin/bror - ja vad sjutton som helst. För va fan, det är väl inte 1800-tal. Inte ens i byn.

Ibland liknar min hemby Änglagårdsfilmerna obehagligt mycket. Jag borde ta med mitt kulturpatrask och bilda ett kollektiv där. DÅ får de att snack om :)

- - -

Mildhet

- - -

Som mjuk sammet är det öppna samtalet, svävande mellan orden. Det är inte lätt att nå dit efter en kris men det är heller inte omöjligt. Det krävs lite träning bara. I början prövande ord, flackande blickar, oroliga försök. Kanske behöver inte samtalet alltid vara djupt heller. Kanske går det an med världsliga ting som får gestalta tillvaron. Kanske behövs det inte ens några metaforer, inga allegorier. Kanske är det bara så helt enkelt. Enkelhet. Samtal. Mildhet. Kanske går det att hitta nya former för umgänge när de gamla har nötts ut. I varje kanske finns en möjlighet.

- - -

Att ha och mista

- - -

Det medvetna valet. Hur ofta är det egentligen vi kan göra det? Den fria viljan. Hur ofta är det egentligen vi kan anamma den? Andra människor interagerar och påverkar vårt livsutrymme så till den grad att det är hart när omöjligt att bestämma vad som ska vara beständigt i våra liv. Vi mister ständigt. Och vi väljer att mista. Eller blir ålagda att mista. Vi har någonting som vi mister. Och vi är förvånade.

Mitt bidrag till nättidningen Kavitet. Tema ansikte.


Ditt ansikte i spegeln.

Det syns att du är någon annan nu.

När jag var mindre och fick mina första glasögon

såg jag en hästmule i en viss vinkel,

en mjukt hårig nosrygg.

Jag tänkte alltid att det var en vision;

en dag skulle hästflickan få sin egen häst

eller att det var någon slags skyddsängel.

Så här i vuxen ålder har jag insett

att det var min egen näsa

som reflekterade sig i glaset.

Ungefär så känns ditt nya ansikte,

som något vuxet utan förhoppning.

- - -

Gubbslem

- - -

är min nya kategori här på bloggen. Här lägger jag in iakttagelser från mitt feministiska öga.

Inom kort kommer blogginlägg om: Fru-import, rattar och manliga puckon.

- - -

Att hänga i luften

- - -

Eller att låta någon annan göra det. Det är grymt. Att stänga av och vägra utveckling. Jag har bara mött det hos män, är det ett manligt fenomen eller är det bara för att mina relationer har varit till just män och att det alltid förekommer i alla känslomässiga relationer?

Jag menar inte att bristen på kommunikationsmöjlighet eller vilja är biologisk men jag undrar om inte pojkar blir uppfostrade till att inte behöva, till att inte ta tag i, till att stänga in långt där inne, låsa dörrar och fönster och inte släppa ut känslor, eftersom känslor är farliga, eftersom pojkar inte lär sig att hantera dem. Det resulterar i destruktiva känslor, de blir istället arga, ursinniga, aggressiva ... Och allt sånt skit. Eller har jag kanske bara otur. I brist på annat får jag kommunicera i text med mig själv och svamla runt utan att få svar. Ett skäl att blogga så gott som något annat.

Om man åker båt och det blåser ordentligt gungas man fram och tillbaka och stundtals lättar man, hänger i luften. Den känslan är skön. Det är frihet, eufori. Den känslan som en annan människa ger när den låter någon hänga i luften är inte skön. Det är inlåsning, stagnation. Tänk att det kan vara så olika. Med båtar och män. Annars är de ju rätt lika menar jag.

Hem är en plats i hjärtat heter mitt senast Tänkvärt-avsnitt. Jag har fått sex nya tillfällen och ska börja skissa på dem. Jag gissar att ett av dem kommer att handla om kommunikation pojkar vs. flickor.

Ps. jag tror naturligtvis att det finns undantag från min könspolariserande tes, men de är dock för få för att jag ska möta på dem på min emotionella resa. Ds.

- - -

Äcklet

- - -

Sartres Antoine och jag finner existensen äcklig. Jag har aldrig känt det förut. Men nu finns ingen sömn att få eftersom tanken är otvingbar. Den glider bara bort mot det motbjudande om och om igen. Öppna sår och krafsande i hjärnor, slangar genom kroppen och svullnader. Efter en kväll på hjärnkirurgiska uppvaket är det omöjligt att få ro. Tillvarons äckel. Är det så här den känns?

- - -

Livets systrar och bröder

- - -

I blodsband har jag bara en bror. Men livet har gett mig mer än så. Systrar och bröder av vitt skilda slag, helt underbara var och en på sitt sätt. Alla åldrar, alla kön, alla olika. Idag har jag varit hos en av dem. Han har slangar i kroppen, utanpå kroppen och genom kroppen. Han har bandage runt huvudet och under det tre hål; ett i pannan, ett på hjässan, ett i nacken. Fylld med morfin gav han sin bror och mig några goda skratt. Livet. Det sköra livet. Jag känner ömhet inför det.

"Vi ska bli gamla tillsammans du och jag" säger morfinet. Rart. Och inte helt omöjligt.

Det är skönt att kunna finnas tillhands. Att för en stund få slänga sina egna bekymmer i en soptunna på en bakgård långt bortom medvetandet. Man orkar inte umgås med sin tillvaro hela tiden, ibland måste jaget pausa från jaget.

Tillbaka efter två timmars körande i snöyrande mörker, nedkrupen i flanellnattlinnet och med hund som värmer fötterna, kan jag inte låta bli att tänka på hur skört allting är. Hur viktigt det är att man stannar upp och känner det ibland. Livet är skört för att vi väljer bort och väljer till och för att det finns saker som vi inte kan påverka, som hjärntumörer till exempel.

Ansvaret, som möjligheten att tänka att man tänker ger, är stort. Kanske till och med större än livet. Vi är våra handlingar, utifrån det bagage som barndomen gett oss. Men dessutom kan vi välja. Vi är inte offer, vi är vad vi väljer att göra.

Systrar och bröder: Daniel, Linnea, Erik, Olga, Karin, Tobias, Ulrika, Maria - jag älskar er!

- - -

Bergslagsbygdens byar

- - -

Klockan mellan broarna står på kvart över sex, har alltid gjort det. Här står tiden still. Jag kan tro att det är outhärdligt om man kommer utifrån, men sett från insidan finns ett stort lugnt i det, en trygghet och en upplevelse av medveten tillvaro. Vilket kanske är en chimär.

Jag skriver byar i pluralis eftersom jag tror att dessa mängder av bruksorter har något gemensamt, jag tror alltså. Kan inte så säkert veta. Det finns så många.

Om man kommer utifrån kan det verka outhärdligt, alla känner varandra, åtminstone till ansiktet. Man vet det mesta om alla; familjeförhållanden, trauman och glädjeämnen. Här är hemligheter inte hemliga så länge. Är man inte hemmahörande från början möts man med en skepticism, men är man hemvändare accepteras man ganska omgående. Det är lätt att hitta tillbaka.

Här bor de äkta entreprenörerna, här blomstrar föreningsandan och här är man mästare på att fördriva tid. Att skapa sig mening. Det är ingenting som blir en givet. Man skapar det själv. Kontrasten till staden är överväldigande, utbudet av stimulans är ringa, och man lär sig att sporta, hålla styrelsemöten och samverka. En tillvaro som bespottas och hånas av de mer kulturella och utbildade stadsborna men jag undrar vem som är lyckligast egentligen. Jag delar båda världarna, jämkar samman stad och by.

Kvart över sex, alltid kvart över sex. En mycket tidsmedveten klocka.

- - -

Min förklaring så.

- - -

Min förklaring så

Det var i tid

i det

Tiden

var det i

En tid

Så var det

i min förklaring

Tid så var

i en förklaring

Det var så

Tid

- - -

Haltung und Würde

- - -

Hållning och värdighet. Det är inte så lätt. Men jag tänker på det. Mestadels av tiden tittar jag på film. Detta under av flykt in i andras verkligheter.

Idag såg jag I gryningens timmar, eller jag försökte se. Mycket utav tiden såg jag ingenting, tittade bort för att det var för outhärdligt. En film att gråta till. Att gråta över mänskligheten. Jag ångrar inte att jag gick dit, det var en mycket bra film. Stark. Ärlig.

Hur ska en liten människa klara sig i den här världen när mänskligheten är så omänsklig; när koncentrationsläger var ett faktum inte ens en mannaålder bort, när vänner sviker, när hjärntumörer finns och när allt man drömmer om är så långt långt borta. Jag känner omtänksamhet för människor. Kanske borde jag inte det. Det är sällan det kommer tillbaka.

Idag är jag nihilist och misantrop. Idag har jag ingen haltung und würde. Och det är inte bara mitt fel.

- - -

Ekologisk textil V-ås

- - -

Shopping hör inte till min starka sida, jag handlar det jag hade tänkt och behöver, sen går jag ut ut butiken. Rabattkupongernas mardröm - meningen är ju att man SKA plocka på sig massa man inte tänkt. Men det beteendet går faktiskt att vänja sig av med. Det tog ett tag men nu är jag där.

Idag gav jag mig ut på stan för en eko-inventering av stadens butiker som hade skickat ut rabattkuponger: Kappahl, Lindex, och Åhlens. Och när jag ändå var på jakt scannade jag av HM också. Så här såg det ut:

Kappahl: Först gick jag en lov och tittade om de hade någon särskild hörna för ekologiskt producerade kläder men hittade inget. Så jag haffade ett butiksbiträde. "Nej tyvärr, vi har ingenting just nu", blev svaret.

Lindex: Fick genast hjälp av ett butiksbiträde som pekade ut och det fanns: basplagg som leggins och mysbyxor, tröjor, kort- och långärmade linnen, t-shirtar och en del underkläder av återvunnen polyester och andra underkläder helt ekologiska. Alla plagg med ganska tydlig grön lapp. Alla basplagg var förstås i svart, vitt eller beigt.

Åhlens: Hittade ingenting så jag frågade. "Ja, det ska finnas lite här och var men jag vet inte var", var expeditens svar. Jag fick leta på själv men hittade inget. En annan expedit kommer fram och frågar om det var något speciellt jag skulle ha. "Nej, jag vill bara veta vad ni har som är ekologiskt sa jag" Hon visade mig till deras sportavdelning där det fanns ekologiska t-shirts. Lappen som visade att det var eko var ganska anonym och jag hittade inget mer i butiken som var eko.

HM: Hysteriskt mycket folk! Handlar alla på butiken som blivit känd för slit och släng, barnarbete och porriga modeller? Hittade två tunikor i svart och lila och tänkte nästan ge upp i trängsel, ingen expedit fanns att fråga heller. Men längst in i butiken på en vägg och två snurror fanns massa ekologiskt basplagg: toppar, spagettilinnen, vanliga linnen, t-shirts - och det fanns massor med färger att välja mellan!

Ingen butik får topp-poäng. Det har inte hänt så mycket på ett år sedan jag sista checkade eko-utbudet. Det mesta som är eko är i murriga färger, något tantigt och laid-back. Men bäst betyg i dag fick iaf Lindex. För att de var trevliga och visade runt på alla plagg och för att de hade störst utbud.

Vad hade jag med mig hem i påsen då? Jo, en långärmad topp och en t-shirt från Lindex som med rabattchecken kostade mig 128:- tillsammans. Vad jag reagerade på var att alla kläder var så billiga. Gratis är inte gott - det är dyrt för någon annan. Jag hoppas verkligen att mina två ekoplagg inte är tillverkade på ett dåligt sätt. Jag skulle vilja ha en fairtrade-märkning på kläder också! Nej, bäst är nog om man tillverkar sina egna kläder. Fan att min symaskin skulle bli stulen ur förrådet!

- - -

Hund

- - -

Som följeslagare är den oöverträffbar. Finns där. Utan att svika. Hunden. Hela tiden. Det finns människor som inte kan med hundar, inte som är rädda för dem, utan som inte kan med dem för deras hundighet, deras hängivna flocktillhörighet. Som att det skulle ligga någonting svagt i det.

Man kan aldrig helt och fullt lita på en människa, inte ens sig själv. Man kan såklart lita mer eller mindre på olika människor. Men de som man litar mest på är ibland de som sviker störst. Det är vad mitt emotionellt beresta jag har lärt mig. Det blir förmodligen ingen tillit mer. Det tar för hårt. Men det kommer att komma en hund i min väg.

"Hunden är ett sändebud från den barndom som vi glömt. En gång var vi alla hundar." (Torgny Lindgren)

Vad är jag om inte en hund. Och jag är stolt över det.

- - -

November Spawned A Monster

- - -



- - -

Ditt eklektiska minne.

- - -

Ser dagarna rinna som smält smör i enkeltspårigt liv där den ena världen är bortvald till förmån för överlevnad. I'm all factory, floorball and fake. Skriver förvirrade dikter och ansöker till skolor jag inte vet om jag vill gå, lagar mat som jag inte vill äta och känner det välbekanta pirret som sipprar in mot känslocentrum, en blandning av ilska, litenhet och galenskap. Knivskarpt hör jag varje ljud, känner varje doft, ser varje rörelse - psykos here I come.

Ditt eklektiska minne
stänger spegeldörrarna om sig.
Rummet är litet.
En naken glödlampa i taket.
Låter det inte som att något droppar?

- - -

Söndag 16.33

- - -

Det är som ingen annan stans
som här inuti, itu, under huden.
Obönhörlig tystnad. Söndagstyst.
Vi tystar våra små djur av ljud
och glömmer bort att hålla oss till dikten.

- - -

Att vara maktens fru.

- - -

Elektra is da shit! Hade rendez-vous med fina Frida igår och vi såg The Last Station - sååå bra! Om Tolstoys liv, om tolstoyanism och kärlek. Filmen skildrade det absurda i att låta idéer styra livet, att låta konstruerade ideologier få makt över känslan. Man kan alltid applicera det man möter på sitt eget liv. Jag är Lev Tolstoys fru, mycket hellre än jag är Tolstoy själv. Men glimtarna av hans inre väsen gav hopp och tilltro till människan.

Nu lämnar jag den här kalla gudsförgätna staden, mot laget, samhörigheten, partyt - kasam!

- - -

Graven

- - -




- - -

Gregorius och livet.

- - -

Gregorius får vila. Jag återkommer med honom och Helga när jag har läst Söderbergs Doktor Glas, Olssons Gregorius och Ekmans Mordets praktik.

Nu tillbaka till mitt eget liv. Känner mig äntligen lite levande. Kan till och med göra ärenden på stan. Visste ni att innebandystrumpor kostar 70:- styck!! Och jag ser fram emot morgondagen match. Och kvällens träff med fina Frida.

Andra upplagan av min diktsamling inkl. frukost går till tryck efter helgen, mycket tillfredsställande. Nu ska jag koka torsk åt katten. Jo han lever ännu, han också. Katter tar man inte kål på så lätt - vi är Kali's spejare, rör oss ljudlöst. Inte älskvärda men fria.

- - -

Gregorius

- - -

Vi vet inte var den surmulne Gregorius styr sina steg. Vi vet bara att Helga står i fönstret och ser efter honom. Att hon alltid står i fönstret och ser efter honom när han går. Att hon samtidigt stryker med handen över den rutiga duken på köksbordet, borstar bort några smulor, tankspritt. Varje gång hon ser sin man gå bort genom den unga björkallén står hon där i fönstret. Hon tänker att han inte kommer tillbaka, att någonting ska hända den hjärtlösa mannen i hennes synfält. Hon tänker hjärtlös fast hon vet att det inte stämmer, Gregorius älskar henne på sitt eget sätt.

De två har levt samman så länge nu att det är svårt att minnas tiden före. Och det är svårt att se en tid efter. Men det måste komma tänker hon, det måste komma. Helga tänker att hon är ett förskrumpnat äpple. Skalet har skrynklat ihop sig och det saftiga innanmätet har dunstat. Kvar är bara trådar, fibrer som håller ihop. Har hon valt sitt liv? Hon vill gärna tro att hon är ett offer. Men ibland reser sig offer och tar hämnd. Vi vet nu att det är det som Helga tänker. Att hon vill hämnas, att hon vill döda det som så långsamt har dödat henne.

--------------------------------------

Hjalmar Söderberg skrev Doktor Glas vid förra sekelskiftet, Bengt Olsson kom med en parafras för inte så länge sen där han skriver ur den otrevliga Gregorius perspektiv. Jag tänkte ge Helga en röst, kvinnan som ser till att få sin man Gregorius dödad.

Planer. Jag märker att jag är på väg ut ur stormens öga. Att rida rätt igenom. För allt vad tyglarna håller. Det gör ont men hjälper. Har alltid levat mitt liv så, med oändlig smärta parad med passion. Spleen och eufori om vart annat. Vi måste tillåta oss att älska. Då blir vi fria. Vi måste tillåta oss att sakna. Då vet vi vad vi vill. Det vi lämnar i livet ger oss ingen utveckling, det vi möter ger oss gehör (empati, förståelse och livserfarenhet). Men även om jag vid det här laget borde ha absolut gehör för känslosträngarna står jag lika förvånad varje gång jag möter någon som inte vågar ta in, som konstruerar tankefängelser medvetet utan att välja bort, som inte tillåter sig själv att vara fri och faktiskt njuta i all djävlighet. Kanske är det jag som är skrämmande i min känslosamhet, men jag varken vill eller kan ha det på något annat sätt. Jag är född till kommunikation och känslor. Men i min naivitet verkar jag aldrig ge upp om människor som inte är det. Och jag tror inte jag vill det heller. Ge upp alltså.

- - -

Gregorius

- - -

Det dåliga humöret var inte bara skoskavens förtjänst, även nattsömnen hade felat och skavt fram irriterande migränfläckar på hornhinnan. De där jävla grannarna. Han kunde inte med deras ljud. De var allt för tystlåtna så att säga, hördes aldrig under dagarna men på natten knirrade deras träsäng försiktigt. Inga erotiska ljud, mer en försiktig rörelse från någon som inte kunder sova. Att ligga där i sin säng och höra att någon ovanför inte kunde sova, det gjorde honom verkligen illa till mods. Inte medmänskligt, mer irriterat. Nej, denna dagen var inte en dag som Gregorius ville möte världen med vänligt sinne.

------------------------------------------

Tystnad. Tagning. Av någon annans liv. Ingenting fortsätter som vanligt där ute, du har fel. Man lever inte genom yttervärlden. Man lever av det som kommer inifrån. När det är tomt där inne blir också livet tomt. Det uppstår en tystnad. Ett susande i örat. Som ett svischade av tid som flyter förbi, flodsakta. Tystnad. Tagning.

- - -

Gregorius

- - -

Gregorius tog hatten i handen och öppnade dörren, klev ner för den lilla stentrappen och lät högerfoten stanna en stund på det sista trappsteget, vilande, väntande, eftertänksamt med vänsterfoten fortfarande i luften. Lät blicken glida över synfältet, noterade med avsmak fåglarna som flög i flockar mellan träden. Satte sen på sig hatten och tog ett beslutsamt steg ner på grusgången.

Skorna skavde irriterande, nya och blanka. Gregorius var inte på sitt bästa humör den här dagen. Men kajorna drev gladlynt runt i sina sjok av gemenskap.

---------------------------------------

Nytt projekt. Paus från det vanliga livet. Jag måste göra något annat, något nytt. Något som inte har med mig själv att göra. Kan man det? Ett experiment. Livet är ett experiment. Vi provar oss fram. Jag vill inte prova mer. Tröttnad. Stillhet i sinnet. Ledsnad. Låta vara, laissez-faire. Paus.

- - -

Ibland tänker jag att folk inte tänker

- - -

Ibland tänker jag att folk inte tänker.

Jag vet, det är lite att ställa sig ovanför. Kanske gör jag det. Men vad sjutton. Som idag på en matvarubutik (det är ofta på matvarubutiker som jag gör iakttagelser och samtidigt tänker: Ibland tänker jag att folk inte tänker).

Jag stod i kön. Framför mig en man och ett barn. En kvinna kommer springande när de nästan är framme vid kassan. Hon lägger in någonting i korgen som mannen håller och säger:

"jag har hittat såna här nu, jag har letat så länge. Så länge har jag letat. De är jättebra när handdukarnas hängare går sönder. Annars kan man ju inte använda handdukarna. De är jättebra. Jag har letat så länge efter såna här. Hängarna på handdukarna har gått sönder. Det är det värsta, att allt går sönder hela tiden."

Hon springer bort till tiokronorslådorna och hämtar två till paket med handdukshängare (nypor i plast och metall). Varje förpackning har ca 10 hängare. Jag tänker: Vad ska du med 30 handdukshängare till, hur många handdukar har du hängande i ditt hem. Jag skulle ha nöjt mig med en, eller max två. Men det är klart, hon kanske hade 20 barn hemma som alla hade en handduk. Fast jag skulle aldrig ha köpt såna där hängare. Jag hade sytt fast ena änden på handdukens egna hängare om det hade lossnat.

Vet folk inte hur man lagar någonting längre? Kan man inte sy på ett band på en handduk. Det är illa ställt med världen. Eller är det bara så att vi glömmer bort att tänka ibland. Ibland tänker jag att folk inte tänker.

De där tiokronorslådorna, folk är som galna i dessa saker, slit och släng och vi behöver egentligen inte men det är ju sååå billigt. Men jag blev glad igen sen. Mannen efter mig tackade när jag la upp "nästakundpinnen" efter mina varor. "Man måste säga tack sa han, det är viktigt att tacka" Jo sa jag, ett leende och ett tack kan göra mycket.

När vi packade ner våra varor möttes våra ögon och jag önskade den gamle mannen en trevlig kväll. Han sken upp och önskade det samma. Och tackade.

En del människor gillar jag. Det är tur att de finns, för en sådan misantrop som jag.

- - -

Bara för tjejer

- - -

F!-entusiasterna har startat upp i Västerås. Det är på tiden att vi får lite genustänk i den här staden! Direkt från deras möte åkte jag mot en affär för att bunkra upp med kattmat nu när kattvaktstanten ska bo hemma hos mig, så hon slipper släpa. När man kommer in i butiken finns massor med leksaker, maten kommer längre in så att man måste passera massa onödiga prylar som man förväntas stoppa ner i sin gigantiska kundvagn som ska rymma grejer för tusentals kronor. Min vana trogen fyllde jag en kundkorg istället och jo, jag köpte bara de grejer som står på inköpslistan. Det är inte ens svårt att slåss mot konsumtiontilldödstrenden, jag har väl vant mig av med det vid det här laget.

Hur som, det första jag stöter på i butiken är ett stort ställ med leksaker, rosa. Vet inte vad det var, kollade inte så noga. Där stod två barn, en tjej i 4- 5 års åldern och förmodligen hennes lillebror på sådär en 3 år.

- Det är bara för tjejer, det är bara för tjejer, det är bara för tjejer, mässade tjejen. Medan killen lystet fingrade på grejerna. Jag tror att jag räknade till att hon tio gånger upprepade samma fras, det är bara för tjejer, det är bara för tjejer, det är bara för tjejer. Ingen mamma eller pappa trädde in och rättade henne. Där var nog en av de få gånger jag önskat att jag var kille. Så jag kunder kliva fram och ta en av de där leksakerna och säga åhh, en sån här vill jag ha.

Pojkens värld var begränsad. Flickan hade fel men jag slår vad om att hon lärt in det beteendet av de vuxna. Pojkens lekvärld krympte, förmodligen flickans också när de kom längre in i butiken bland bilar och monster. Vari ligger hotet? Varför begränsar man barn? Varför i helvete spä på det kulturellt skapade könet när vi redan har fötts med ett.

Dagens F!-entusiastmöte var både för kvinnor och män. Dock uteblev männen. När vi är små kan vi inte välja, men i vuxen ålder bestämmer vi själva (om vi kan göra medvetna val och reflektera över oss själva vill säga) om vi vill begränsa vår tillvaro. Synd att så många gör det.

- - -

Messmör

- - -

Messmör är dunder för kroppen, karduller som min pappa skulle ha sagt. Man kan ge det till små barn som är hårda i magen, eller katter som har förstoppning. Och man kan ha det på mackan utan smör eller ost, på mjukt eller hårt bröd. Nyttigt och gott. Så varför finns det inte ekologiskt? Det är inga ingredienser som är konstiga och borde gå att göra ekologiskt.

Låt oss fixa en folkstorm. Mejla till konsumentkontakt@fjallbrynt.se och påpeka att de borde ha ett eko-alternativ bland deras naturliga messmör, gammeldagsa messmör, lätta messmör. De säger sig vara så naturliga - då är inte steget så långt. Go eko!

- - -

Förälskelse och barn

- - -

Det här med att skaffa barn. Många gör det. Hela tiden. Och det måste få vara var och ens val, medvetna val.

En gång i tiden tyckte jag att det var en mänsklig rättighet att skaffa barn. Jag var på min första fackliga kurs och vi skulle välja ett ämne att argumentera för. Jag valde homosexuellas rätt att skaffa barn, vilket jag tycker är densamma som för heterosexuella. Som en av anledningarna till att homosexuella skulle få skaffa barn angav jag argumentet - det är en mänsklig rättighet att skaffa barn. Vår argumentationslärare skakade på huvudet och visade med sitt kroppsspråk att han inte höll med. Jag blev förbannad på honom och såg honom som homofobisk. Det var då. Idag hade jag också skakat på huvudet. Det är ingen mänsklig rättighet att få skaffa barn. Det finns andra anledningar till att homosexuella också ska få skaffa barn, men inte den.

En bekant berättade häromveckan att han skulle skaffa barn. Han har träffat en tjej och är dödsförälskad. Hon har ett barn på ett och ett halvt år från ett tidigare förhållande.

Jag förstår att man vill föröka sig tillsammans med sin förälskelse, kanske är det rent av det som förälskelse är till för, men det är ju inte rimligt. Man är uppe i det blå och känner knappt varandra. Lev i känslan men sätt den inte i verket. Det måste gå att göra det medvetna valet.

Skaffa inte barn om du:

är nyförälskad
inte känner din partner väl
inte kan planera din vardag
inte har ekonomi nog för att ha mat på bordet åt dig själv
inte har förmågan att reflektera över dina val innan du gör dem

Det finns allt för många övergivna ungar, allt för många nya relationer med extrabarn som kommer i kläm med nya familjer. Och om man hinner skaffa barn, sen gör slut för att han är en skit och inom ett och ett halvt år träffar en ny partner, som får bli extrapappa till barnet eftersom den biologiska pappan inte bryr sig. Borde man inte då reflektera över att det kanske inte är bra att reproducera sig med första bästa, som naturligtvis kan visa sig vara perfekt att bilda familj med, eller så uppenbarar sig motsatsen när dimman har lagt sig.

Allt för många övergivna och trasiga ungar, allt för många.

- - -

Grav-varieté

- - -

Igår dansade vi ut anden ur den ekonomiska föreningen och släppte den lös. Kulturentreprenörernas ekonomiska förening är nu vilande och livet går vidare. Kanske.

- - -

Nattligt

- - -

Fan också. Jag tar det sen.

- - -

Tömd

- - -

Är tömd nu. Har gått igenom två års minnesanteckningar, bloggar, dikter och kokat samman dem till ett tio minuter långt porträtt av en människa som har kommit att betyda mycket. Porträttet ville närma sig kärnan och lyckades lite. Jag kommer aldrig att kunna måla i bilder, och mina ord lämnar inte tillräckligt mycket tolkningsutrymme. Det är min subjektiva upplevelse. Man kommer alltid till korta. Är tömd nu. Och ledsen och lycklig samtidigt. Livet är ett sammelsurium.

- - -

OpenArt

- - -

20 konstnärer är inbjudna till ArtMobil OpenArt. Jag har egentligen inte tid. Men va fan, tidspress är kreativt. Jag skriver manus för ett verk av konst & poesi i perfekt disharmoni.

Utställningen går att se lördag och söndag 23-24 oktober på Ateljé Tegelvägen 2 i Västerås.

Tillbaka till texten.

- - -

Tänkvärd tisdag

- - -

Igår spelade jag in tre nya tänkvärtavsnitt som sänds 14 oktober, 1 november och 3 december. Och så tog jag med tidningar som jag fått i posten till jobbet. Där ramlade ett kuvert ner på golvet som innehöll en utbetalning med gage för vårens Tänkvärt. Tänk vad lätt den hade kunnat komma bort. Men det är härligt att få betalt för sin kulturella gärning, bekräftelse och uppmuntran.

Det går bra nu. Förlaget mejlade och frågade om en andra upplaga, den första börjar ta slut. Hmm, trycka 100, 200 eller 500. Priset sjunker avsevärt för varje bok man trycker. Ska räkna lite på finanserna men med dagens tillskott i kassan så kanske det blir åtminstone 100 till. Annars lever jag snålt nu för tiden och spar till 8 månaders studier utan studielån. Tufft.

- - -

Utopi

- - -

Jag träffade i helgen människor som förvånande nog tyckte lika illa om mannen som tror på devisen "av var och en efter förmåga, åt var och en efter behov" som de tyckte illa om ledaren för det främlingsfientliga partiet som nyss tagit plats i riksdagen. Det är något väldigt provocerande med vänstersolidaritet tydligen, lika provocerande som tokidiotiska högerextremister - DET har jag väldigt svårt att förstå.

Om man nu tycker så illa om solidaritet, om allas lika värde och vetskap om allas olika möjligheter, då förstår jag inte varför man vill umgås med mig över huvud taget. Jag är inte sån. Jag vill fortsätta tro på utopier, även om utopierna är omöjliga bland annat för att det finns sådana människor som jag träffade i helgen. Såna som pratar dyra parfymer och priset på svensk hummer och som inte tycker att man ska hålla fast vid fina tankar för att de är omöjliga att förverkliga. Och såna som småler åt medborgarlön. Nä tack.

- - -

101010

- - -

Den 10/10-10 vaknade jag sent med julaftonskänsla. Jag drog inte upp rullgardinen utan gjorde frukost i skumrasket och tände stearinljus och fortsatte låtsas att det var julafton. De där stunderna av fridfullhet ska man ta vara på. Men nu kanske jag ska gå ut och möta världen.

- - -

Läs för katten!

- - -

Någonting med den här bilden säger mig att jag har en intellektuell katt.



Låt oss titta närmare på fenomenet. På väggen:




På sängen:



Han läser banne mig själv.


Dagen har varit fartfylld. Första innebandymatchen på sisådär 15 år. Den ständiga backen fick lämna sin trygga position och gjorde hör och häpna två mål. Efter matchen väntade belöning med vänner och vin och viktiga samtal. Under tiden studerade min katt Shakespeare och är nu förmodligen mycket klokare än vad jag är för jag känner mig helt urblåst i huvudet. Jag ska kura lite saknad nu och imorgon väntar brödbak, självhushållarsnack och filmkväll med en fin en.

Natti

- - -

Artfrände

- - -

Om man samlar ihop alla skor i ett hörn så får man plats att ligga i skogarderoben. Ja, som man bäddar får man ligga. Jag har försatt mig i en ganska så osäker situation då får jag känna mig osäker.

Det är stundtals tröttsamt med detta ansvar över det egna livet. Speciellt när man inte kan påverka utvecklingen eftersom andra individer är inblandade. Ibland förstår jag verkligen folk som väljer att lämna över ansvaret till en högre makt. Men bara ibland. Ganska sällan faktisk. Nästan aldrig.

Det är svårt att leva bland människor, ibland tror jag att hunden Arras är mer min artfrände än tvåbenta egensinniga svårgreppbara flyktiga varelser som kallas människor.

Hösten ligger tung och livet känns främmande, som att det inte riktigt är mitt. Och jag vet inte, lever jag mitt liv? Kanske gör jag inte det. Vems fan är det då jag går och låtsas hänga med i?

Frågor, frågor, frågor - Oh heliga tekanna, feed me with answers.

- - -

ToeJam and Earl

- - -

Dunkla drömmar, som undervattensströmmar. Trappor upp och ner. Jag närmar mig slutet på min italienresa, ångesten på den lilla järnvägsstationen, mitt helvete på jorden. Det vill snart bli skrivet. Snart.

Drömmen berättar om upplevelsen. Då kombinerat med nu. Jag en tevespelskaraktär. ToeJam med racerskor på, slirar framåt. Ljudligt. Jag har min duellant med mig, eller kompanjon vilket det nu är, Earl, han slirar också. Vi slirar upp och ner för trappor.

Trappor och fönster. Överallt trappor och fönster. Jag undrar vad sjutton vi letar efter. Frid?

- - -

Vedermödor

- - -

Ibland är det svårt att veta vad som är upp eller ner.


Informationsbrev till medlemmar i Kulturentreprenörernas ekonomiska förening skrivet, mejlkorrespondens avklarad, möten bokade, tänkvärtavsnitt skapade, katten klappad, jag mätt. En dag av vedermödor, stillsam men ändå en jämn ström av skapande.

Trappstegen är tunga. Det är dags att låta sömnen ta över. Jag är upp och ner. Tror jag.

- - -

Bergslagspredikan

- - -

Saliga är ni som saknar kärlek - ni ska bli älskade.


Bergslagens hålor, gruvgångar och vattenfyllda schakt bjuder in. Sällsamma växter på mänskligt konstruerade platser, biotoper skapade och bortglömda.

En bit bort från denna bortglömda ingång i jordens inre, namngavs Are Blå en kylig höstmorgon när dagen och natten var lika lång. Med förutsättningar som fullmåne, höstdagjämning och födelsedag kanske denna pojk kommer att känna sina rötter till naturen, till kärleken, till helheten. Jag hoppas det, gudmoderligt.

Utanför blåser nu höstvindarna ner de gulnade löven. Jag har en egen söndag. Den första på mycket mycket länge. Jag stillar mitt sinne.

- - -

Collage

- - -

Att klippa och klistra livet.


Min och Tobias Gustavssons utställning "Det mänskliga valet" går att se oktober ut på Culturen. Nu försvinner min duellant för att finna sitt östeuropa ett tag och jag ska landa efter alla resor, de inre och yttre. Försöka hitta orden igen. Sakta ner. Reflektera.

- - -

Rem-ette

- - -

Jag känner tyngden av höst, poesins boning. En av dem. Min höst är alltid melankolisk, en blandning mellan vacker och sorgsen. Hösten står brud och känslorna ligger på ytan, vilande, redo att utmärka sig. Irriterande avvaktande. Väntar bara på startsignal. Och signaler får vi hela tiden. Det är tolkningen. Den förbannade tolkningen som kan gå fel.



Ett sätt att tackla melankolin är att skriva. Om jag bara fick fatt i orden. Det känns som att de springer ifrån mig. I samma stund jag tänker dem har de redan gått sin väg, en dödlig sjukdom för en poet.

- - -

A sad sad day

- - -

Sverigedemokraternas brölande massa "Jimmyåkessonchalalalala jimmyåkessonchalalalalala" har tagit sig hela vägen in i Sveriges bestämmandekrets. Det gör mig mycket mycket ledsen.

Jag talade i radions tänkvärt den 10/9 om just det här och denna låt spelades i samband med min text:



Vad är en människa? Vad skiljer en människa från en annan? I huvudsak hur vi har växt upp, vilken kultur vi har slumpats in i. Vi behöver kärlek. Alla.

- - -

Det mänskliga valet

- - -

Det mänskliga valet - en skapandeprocess in action.

En utställning formas, tar plats och påverkar under tre timmars live-kreerande, där duellen och samarbetet är snubblande nära. Tobias Gustavsson och Linda Lou Axelsson frånkonstnärsgruppen KAOS leker med bild och text, och gör spontana val för att skildra det collage som är våra tankar, våra liv och vår verklighet. Nu. Här.

Vi står inför val. Hela tiden står vi inför val. Medvetna och omedvetna. Hur påverkar individens val samhället och hur påverkar samhällets val individen? En lek med frågor. En lek med duellen. En lek med samarbetet.

Linda Lou Axelsson använder sig av lyrik och collage för att skildra vardagen, möten och friktion mellan människor, mellan kultur och natur och för att skildra alla de val som vi människor gör. De val som skapar världen.

Tobias Gustavsson speglar världen och människan, den inre och den yttre som tas in, tolkas och får ett uttryck genom färg och bild. I fantasin ligger det sanningar om världen. Ärliga ting som ska få betraktarna att se verken som en spegel.

Tillsammans hoppas vi skapa en medvetenhet hos betraktaren och skapa funderingar om de val vi gör. Utställningen kommer att hänga uppe i en månad och vi håller upp den mot omvärlden som en spegel som säger: Hej, jag är en annan du.

Utställningen går att se på Culturen en trappa upp vid ABF:s lokaler.

- - -

Recension nr 3

- - -

Satt och bläddrade lite lojt i Djurens Rätt och helt plötsligt såg jag min egen bok. Det tog ett tag innan jag fattade att det var en recension. En trevlig sådan också.



- - -