År

- - -

läggs på år läggs på år. I denna kavalkadföreställning, som vi alla deltar i, visas vår arts särart. Blottor bakom varje fasad, om man tittar efter. Människor korsar varandra, bildar livsvävar. Oändliga rymder strålar utåt och inåt, från det epicentrum som är egot, det där som ibland tar för stor plats. Vi är alla så små. Är det kanske därför vi har utrustats med så stora egon. Vad är ett jag. Finns jaget om det inte har något att förhålla sig till.

Varje år tarvar ett bokslut, när början på något nytt nalkas vill vi gärna summera det som varit. Ändå är bokslut helt omöjliga, vi blir hela tiden, varje sekund något annat än det vi var innan. Lärdomar i varje hörn. Om vi ser dem. Ändå är det svårt att sätta fingret på vilka visdomar som kan fogas till de tidigare.

Jag styr kosan till bäcka-foket, till fest och gamman, barn och gamla, kolleger och vänner, smeder och dansöser. För har året präglats av turbulens så ska det avslutas med bravur, med pukor och trumpeter. Det ligger inte för poeter att stillsamt se på när världen rasar runt omkring dem. Då vill man vara med i raset. Låtom oss rasa.

- - -