Pelargonåldern

- - -

Och så var det juli. Jag har gett mig själv min första pelargon. En Mårbacka förstås, jag bor ju i Sunne nu. Här är den i kvällsljus:



- - -

Kroppskontroll

- - -



- - -

Anslagstavlan - atcho!!

- - -

Min toalettdörr. Snart ett minne blott.


- - -

Je suis un gui

- - -


- - -

Firestarter

- - -

Jag funderar på att starta en ny blogg, smider planer på nya tider. Men jag har märkt att jag är en uppstartare, inte en färdiggörare. Det är fasen vad jag får nya idéer och upplägg hela tiden. Jag tänder på dem som tusan men tappar sen fokus och projekten faller i glömska. Är detta signifikativt för mig kanske. Har jag dåligt tålamod.

Hur som, jag filar på ännu en idé. Skickar ut den nya bloggadressen till mina vänner när det blir aktuellt.

- - -

inkl. saknad

- - -

Saknad är en måltid som kan ätas dygnets alla timmar.

- - -

Livets systrar och bröder

- - -

I blodsband har jag bara en bror. Men livet har gett mig mer än så. Systrar och bröder av vitt skilda slag, helt underbara var och en på sitt sätt. Alla åldrar, alla kön, alla olika. Idag har jag varit hos en av dem. Han har slangar i kroppen, utanpå kroppen och genom kroppen. Han har bandage runt huvudet och under det tre hål; ett i pannan, ett på hjässan, ett i nacken. Fylld med morfin gav han sin bror och mig några goda skratt. Livet. Det sköra livet. Jag känner ömhet inför det.

"Vi ska bli gamla tillsammans du och jag" säger morfinet. Rart. Och inte helt omöjligt.

Det är skönt att kunna finnas tillhands. Att för en stund få slänga sina egna bekymmer i en soptunna på en bakgård långt bortom medvetandet. Man orkar inte umgås med sin tillvaro hela tiden, ibland måste jaget pausa från jaget.

Tillbaka efter två timmars körande i snöyrande mörker, nedkrupen i flanellnattlinnet och med hund som värmer fötterna, kan jag inte låta bli att tänka på hur skört allting är. Hur viktigt det är att man stannar upp och känner det ibland. Livet är skört för att vi väljer bort och väljer till och för att det finns saker som vi inte kan påverka, som hjärntumörer till exempel.

Ansvaret, som möjligheten att tänka att man tänker ger, är stort. Kanske till och med större än livet. Vi är våra handlingar, utifrån det bagage som barndomen gett oss. Men dessutom kan vi välja. Vi är inte offer, vi är vad vi väljer att göra.

Systrar och bröder: Daniel, Linnea, Erik, Olga, Karin, Tobias, Ulrika, Maria - jag älskar er!

- - -

November Spawned A Monster

- - -



- - -

Graven

- - -




- - -

Ibland tänker jag att folk inte tänker

- - -

Ibland tänker jag att folk inte tänker.

Jag vet, det är lite att ställa sig ovanför. Kanske gör jag det. Men vad sjutton. Som idag på en matvarubutik (det är ofta på matvarubutiker som jag gör iakttagelser och samtidigt tänker: Ibland tänker jag att folk inte tänker).

Jag stod i kön. Framför mig en man och ett barn. En kvinna kommer springande när de nästan är framme vid kassan. Hon lägger in någonting i korgen som mannen håller och säger:

"jag har hittat såna här nu, jag har letat så länge. Så länge har jag letat. De är jättebra när handdukarnas hängare går sönder. Annars kan man ju inte använda handdukarna. De är jättebra. Jag har letat så länge efter såna här. Hängarna på handdukarna har gått sönder. Det är det värsta, att allt går sönder hela tiden."

Hon springer bort till tiokronorslådorna och hämtar två till paket med handdukshängare (nypor i plast och metall). Varje förpackning har ca 10 hängare. Jag tänker: Vad ska du med 30 handdukshängare till, hur många handdukar har du hängande i ditt hem. Jag skulle ha nöjt mig med en, eller max två. Men det är klart, hon kanske hade 20 barn hemma som alla hade en handduk. Fast jag skulle aldrig ha köpt såna där hängare. Jag hade sytt fast ena änden på handdukens egna hängare om det hade lossnat.

Vet folk inte hur man lagar någonting längre? Kan man inte sy på ett band på en handduk. Det är illa ställt med världen. Eller är det bara så att vi glömmer bort att tänka ibland. Ibland tänker jag att folk inte tänker.

De där tiokronorslådorna, folk är som galna i dessa saker, slit och släng och vi behöver egentligen inte men det är ju sååå billigt. Men jag blev glad igen sen. Mannen efter mig tackade när jag la upp "nästakundpinnen" efter mina varor. "Man måste säga tack sa han, det är viktigt att tacka" Jo sa jag, ett leende och ett tack kan göra mycket.

När vi packade ner våra varor möttes våra ögon och jag önskade den gamle mannen en trevlig kväll. Han sken upp och önskade det samma. Och tackade.

En del människor gillar jag. Det är tur att de finns, för en sådan misantrop som jag.

- - -

Grav-varieté

- - -

Igår dansade vi ut anden ur den ekonomiska föreningen och släppte den lös. Kulturentreprenörernas ekonomiska förening är nu vilande och livet går vidare. Kanske.

- - -

Nattligt

- - -

Fan också. Jag tar det sen.

- - -

Läs för katten!

- - -

Någonting med den här bilden säger mig att jag har en intellektuell katt.



Låt oss titta närmare på fenomenet. På väggen:




På sängen:



Han läser banne mig själv.


Dagen har varit fartfylld. Första innebandymatchen på sisådär 15 år. Den ständiga backen fick lämna sin trygga position och gjorde hör och häpna två mål. Efter matchen väntade belöning med vänner och vin och viktiga samtal. Under tiden studerade min katt Shakespeare och är nu förmodligen mycket klokare än vad jag är för jag känner mig helt urblåst i huvudet. Jag ska kura lite saknad nu och imorgon väntar brödbak, självhushållarsnack och filmkväll med en fin en.

Natti

- - -

Dagermansk afton

- - -

I näten hamnar vi alla. Hela tiden. Näten av bekvämlighet, av att slippa tänka, slippa ifrågasätta. Om du inte aktar dig kan någon som kallar sig gud komma krypande och äta upp dig. Va! Är det sant? Nä.



Men det var inte det jag tänkte skriva.

Utan:

Att dö är att resa en smula
från grenen till fasta marken.

Som det står på Stig Dagermans gravsten uppe i Älvkarleby. Ska vi åka dit?

Och om man är en spindel eller gud och faller från grenen till fasta marken så är det nog ganska mjukt med livlinan. Men om man är människa?

- - -

Lilith

- - -

Jag blev förvandlad.


Döptes i blodet till Kali, en hinduisk gudinna. Mörk. Enligt Wikipedia är Kali självständig och ofta aggressiv, men samtidigt ofta ömsint och kärleksfull. Ja, inte helt fel.

Konstnär: Tobias Gustavsson

- - -

Har inget mer att förtälja

- - -

tror jag så ofta. Men det händer ju saker hela tiden. Frågan är bara om någon är intresserad. Vad kommer sig behovet av att berätta om sin tillvaro ifrån?

Bloggar, Facebook, msn ... hela tiden är det en kommunikation med omvärlden. Den nya generationen pratar inte, de knappar in sina känslor på internet. Var är mötet, människa till människa?

Jag drömmer ibland om en anonym blogg, eller att ge ut en bok under pseudonym. Kanske om man vore anonym, kanske då skulle det kännas bra att outa allt som händer. Men om man var anonym - vem tilltalar man då, vem talar man till?

Är inte det en paradox så säg. Jag hyllar egentligen mötet människa till människa där man kan tala om allting, men trängtar ändå efter en anonym känslotillvaro. Kanske för att jag inte hittar det där mötet. Det där självklara, rättframma där varken kön eller klasstillhörighet spelar roll.

Allt känns som ett rop ut i intet. Intetnettet. Jag tror vi är rädda, att det är därför. Behovet att uttrycka sig är inlemmat i våra gener men vi gör det inte face to face längre. Jag ser människor skriva mer känslosamma saker än de någonsin skulle uttala. Vad är det som den nya världen gör med oss?

Lever du i dina känslor?

- - -

Meskalin kaktus

- - -

fick 53 000 träffar på Google. Jag som aldrig hört uttrycket/växtnamnet innan jag såg "Dom kallar oss mods", nu ikväll. Jag vet nu vad jag tycker att de små griskultingarna på Vallby ska heta. Låt mig presentera Kenta och Stoffe:



De får väl växa över sommaren och blir slaktade i septober någon gång. Nu dags för del två: "Ett anständigt liv".

- - -

Hemvändare

- - -

Den som hade ett eget hem, med skorsten och allt. Ett hem som växer in i ett annat hem. Där tak och väggar inte längre hålls åtskilda. Ett gemensamt hem. Det vore fint.



Jag har i veckan provat att inte åka fram och tillbaka mellan staden och byn för att nattjobba, utan istället fraktat katten med tåg till byn och där installerat honom i mormors lägenhet som står tom sedan hon bröt lårbenshalsen. Hon kommer nog inte hem något mer och lägenheten ska väl så småningom säljas men så länge tänkte jag att jag kunde sova dag där efter arbetsnätter.

Jag häpnar själv men det är faktiskt rackarns trevligt att vända hem till byn. Här hejar alla. Hela tiden. Och det är grönt och blomstrar som vore allt en enda stor park. Det ultimata vore två bostäder, ett på landet och ett i staden. Iaf någon av dem med skorsten.

- - -

Slut

- - -

Har gått med i Stig Dagerman Sällskapet idag. Det kanske är lite tidigt att hojta om att man är kär i Stig Dagerman (eller snarare är det väl sent, död som han är) eftersom jag bara har läst två noveller av honom än. Men min sommar ska bli dagermansk.

Idag har jag slutat skolan också. Eller egentligen gör jag det på torsdag men jag ska göra tre snabba fabriksnätter nu och får skippa de chokladdoppade jordgubbarna på skolavslutningen. Har idag skrivit en bilaga som ska följa med intyget om vad Kulturentreprenörsskolan har gett mig - det var en hel del när jag började lista.

Pust, tre år av idogt kultureri. Undrar om det ska lugna ner sig nu. Jag ska iaf försöka hålla projekten nere och koncentrera mig på de nya avsnitt av Tänkvärt jag har blivit bokat till under hösten, min roll som ordförande i Kulturentreprenörernas ekonomiska förening, Konstnärsgruppen KAOS och såklart mina tre nätter på fabriken för brödfödan. Hur blev det med skrivtiden egentligen. Den måste nog schemaläggas.

Men nu, arbait!

- - -

Därför

- - -

Puisque je suis solitaire : une femme aimée ou un compagnon de voyage malheureux.
Puisque je suis poète : un arc de mots que je ressens de la joie et de l’effroi à bander.
Puisque je suis prisonnier : un aperçu soudain de la liberté.
Puisque je suis menacé par la mort : un animal vivant et bien chaud, un cœur qui bat de façon sarcastique.
Puisque je suis menacé par la mer : un récif de granit bien dur.*

Därför att jag är kär.
En olycklig kärlek:
Stig Dagerman är död.

*Ur Stig Dagermans novell Vårt behov av tröst är omättligt, översatt till franska av, ja av vem?

- - -