- - -
Klippan hade en fördjupning precis anpassad att sitta i, svanen betade stilla bredvid. Solen hade gått i moln medan vi pratade på om livet och helt plötsligt kom regnet. Vi sökte skydd under stora träd och där fanns detta hus smyckat av färger.
Väggen är en bok som prövar tanken, testar och utmanar. Hur skulle du leva om du var den sista människan? Detta stycke berörde mig djupt:
"Allting bara händer, och jag söker, som miljoner människor före mig, en mening därmed, därför att min fåfänga inte vill erkänna att hela meningen med ett skeende ligger i skeendet självt. Ingen skalbagge, som jag ovarsamt trampar ihjäl, ser i denna för skalbaggen tragiska händelse ett hemlighetsfullt sammanhang av universell betydelse. Den råkade finnas under min fot i det ögonblick då jag trampade till: välbehag i ljuset, en kort, intensiv smärta – och så ingenting.
Bara vi är dömda att jaga efter en mening som inte finns. Jag vet inte om jag någonsin kommer att låta mig nöja med denna insikt. Det är svårt att göra sig av med ett urgammalt och inrotat storhetsvansinne. Jag beklagar djuren och jag beklagar människorna, därför att de utan att tillfrågas kastas in i livet. Kanske är människorna mest beklagansvärda, för de har precis så mycket förnuft att de värjer sig mot värdens naturliga gång. Det har gjort dem onda och förtvivlade och föga värda att älskas. Likväl hade det varit möjligt att leva annorlunda. Det finns ingen förnuftigare drivkraft än kärleken. Den gör livet uthärdligare både för den som älskar och för den som älskas."
- - -
Och detta får mig att minnas:
"Hur skönt var det inte att gå med Lo genom skogen de där dagarna! De små flingorna lade sig sakta på mitt ansikte, snön knarrade under mina fötter, Lo hörde jag knappast bakom mig. Jag betraktade ofta våra spår i snön, mina klumpiga klackar och hundens fintecknade trampdynor. Människa och hund, reducerade till den enklaste formel."
- - -
Inlägg
