Spelstil

- - -

Vi har alla våra olika stilar. När jag var liten hade min bästa vän ett Nintendo. Vi spelade Ice Climber och Super Mario Bros så det stod härliga till. Nu har en vänlig själ installerat det på min dator. Jag vet bara inte när jag ska få tid att spela något av de 500 spelen som finns att välja på. Men om jag skulle få tråkigt någon dag ...




Medan Mr G uppvisar denna fantastiska spelstil ligger min andra inneboende svalt utsträckt på sängen. Vi kan kalla honom Puh.



Det finns så många wackon. Så många sätt att spela sitt liv. Vilken stil har du?

- - -

Älskade Hugo

- - -

Det känns konstigt på något sätt, att den varelse jag har älskat högst i mitt liv är borta för alltid. Och ändå är det fullkomligt naturligt. Efter ett år av saknad har jag landat i sorgen, kan vila i saknaden. Hugo finns hela tiden kvar i mig, i känslan, i tanken, i kroppsminnet av brunvarm päls. Det är fullkomligt.




Vi tände lyktor och gick ut i mörkret. I skogsbrynet längst ner på ängen vilar askan efter den jycke som gav så mycket kärlek och som lärde mig så otroligt mycket. Vi tände ljus och pratade om Hugo, pratade på riktigt och lät inte sorgen hindra oss. Sen gick vi in i värmen och drack vit varm glögg, kurade med filten som fortfarande doftar Hugo, i väntan på pappas kantarellsmörgåsar.

Vi hade en fin kväll, i gemenskap, i samförstånd, i sorg, i glädjen över att få ha upplevt Hugo. Hela livet är ett sorgearbete över sådant man förlorar, det gäller att se vad man vinner också. Tack min älskade Hugo för allt jag vann med dig.

- - -

Pictura est laicorum literatura

- - -

Bilden är den olärdes skrift, ja så säger det latinska citatet. Men man kan ju göra skulpturer också, och de kan nog vara jämbördiga med skriften :) Ägnade en del av kvällen med att smeta gips på en kropp av kött och blod.




Idag såg jag också "Mig äger ingen" efter Åsa Lindeborgs roman. Pjäsen gav mer än boken och jag blev glatt överraskad. Eller ska jag säga sorgligt överraskad? För jag grät. Floder. Och det enda jag ville när teatern var slut var att ringa till pappa för att tala om hur mycket jag älskar honom. Han var inte hemma men mamma skulle framföra budskapet. Jag älskar dem båda så mycket. Jag inser att jag har haft tur, eller är det skicklighet i "valet" av mina föräldrar.

Efter tre nätters kneg på fabriken och teaterupplevelse med tårar var jag tyvärr så mör att jag inte orkade gå ner på kulturafterworken och se foxen trolla på Å2. Lagade istället Maxburgare med Wacko och fick spö i backgammon. Fast det är ju jag som är coach så jag får väl räkna med däng om jag ska kunna lära upp det där pyret för riktiga matcher framöver :)

Nu repa inför morgondagens läsning på konstmuseet vid tresnåret, äta upp naturgodiset och sippa på ett glas rött. Sen god sömn.

- - -

Ivar Ailo

- - -

"Torsdag, inte tårta" var det magiska budskap som gudsonen gav mig vid senaste besöket. Man undrar vad som rör sig där inne i en snart två-årig människa. Han har börjat skapa sitt ego, börjar formulera mitt och ditt, lägger S på saker, visar ägande (vad det nu kan heta inom grammatiken) Lindas tobak, Mammas kaffe osv. Det är väl fullkomligt normalt.




Vad som däremot känns lite paranormalt är när jag har åkt iväg till Fagersta för att handla miljövänliga blöjor och mor är hemma med sönerna. Vid den där gigantiska hyllan med miljarder sorter står jag rätt rådvill och ringer för att försäkra mig om att jag köper rätt. Innan mamma Olga har svarat påpekar Ivar: Linda ringer. Sånt är väl inte möjligt? Eller har barn en intuitiv förmåga som vi övar bort med tiden, när vi börjar använda vårt förnuft? Ibland undrar man.

- - -

Röd gummihäst

- - -

Lyckan kan vara en röd gummihäst. Eller ett varmt hem. Eller det faktum att ett barn har knäckt språk-koden. Det är inte längre bara "ävla schit" för att de vuxna skrattar. Det är också "ävla halt" när man ramlar av hästen.



Tack för värmen Bäckafolket!


- - -

Frost

- - -

Välkommen kyla, välkommen helg. Ser fram emot att träffa Tobias, att vara ledig, secondhandshoppa, ge presenter, umgås med Bäckafolket. Och faktiskt att helgen är kort. Övertid på söndag. Dirty cash I want you.

- - -

Toka

- - -

Jag hade en gång en mormor som var precis så som man önska att en mormor ska vara. Hon ska finnas där jämt med nybakade bullar, saft och roliga burkar man kan leka med. Kakor i skåpen som man kan göra "barnsnus" av, ha mängder av klippdockor och veckotidningar, och dessutom lyssna på radion och den senaste musiken. En gång plågade jag henne med Metallica när hon låg och vilade för att hon hade ont i huvudet. - Det gör inget sa hon, det är fin musik.


Hos mormor fick man vara med och kladda i köket, smeta smör, kanel och socker och äta av bulldegen tills man fick ont i magen. Och hennes köttbullar sen. Den enda köttiga rätt jag saknar sedan tio års vegetarianism. Men nu är hon också vegetarian. För hon finns fortfarande. Bara inte på samma sätt som förut.

Mormor har blivit en toka, ser och hör saker och tankens vindlingar tar märkliga vägar i fantasins land. Irrationella tankar sätter spår i hennes vardagsliv där den enklaste sak som att koka kaffe kan försvinna ur kroppsminnet. Men hon är samma fina människa, samma djurvän och samma ömsinta kvinna som hon alltid har varit, bara så mycket tokigare.

Idag har jag dammsugit medan mamma tog med mormor på den traditionella torsdagshandlingen. Det mesta på handlingslistan är till katten. Och så en "burk med såna där". Vilket betyder vita bönor i tomatsås. Veckans tok var en femhundralapp som kommit bort och mormor var säker på att den fanns i ett rum en våning upp. Men det finns inget rum en våning upp. Jo grannens förstås. Vi hittade den tillslut i sovrummet men då var hon helt säker på att det var en falsk femhundring och när mormor är säker så är hon säker.

Min tokiga mormor. Vad jag älskar henne. Sådan hon var och sådan hon är.

- - -

Den finaste

- - -

Hugo aka Huggebugge, Huggis, Bruno Snäll, Hugobugo, Huggan, Rumpetossen, Toke, Griseknoen, Monseiur Hugo, Boffen ... Ja, kärt barn HAR många namn.

En dag när jag fortfarande var virsboflicka. Jag bodde i ett hus, en villa. Men en kille som hade Volvo. Klart vi skulle ha vovve. Vi hade en gigantisk trädgård och det är inte så seriöst som det låter. Patrik och jag bodde på nedervåningen och min bästa vän Magda och hennes Patrik bodde på övervåningen i ett hus som vi hyrde av Magdas låtsasfarsa. Men ändå. Det var ganska vuxet. Och jag trodde jag skulle leva kvar där. Patrik ville ha barn. Jag gick med på en hund.

Vi såg annonsen i tidningen, blandrasvalpar i Kopparberg 2000:-. Jag hade pengar hemma efter ett sommarjobb eller nåt så vi åkte dit. Vi åkte förbi Hans Scheikes fik och avstod från att gå med i sekten. Till slut hittade vi fram till villan där Hugo bodde, 12 veckor gammal, tillsammans med sin mamma My och sin svarta bror som hette Puttefnask (Putte efter pappan och det andra efter mamman som säljaren sade) Hugo hette Lillen. Hur skulle man kunna välja mellan den bruna och den svarta. Den svarta red på den bruna. Jag gillar varelser i underläge och den vita bringan var så fin mot det mjukbruna så det fick bli Lillen. Vi hade ju inte direkt planerat vårt hundköp, inget hundgodis med oss. Men vi hade bilgodis, sega nappar. De låg Lillen och sög-åt på i bilen hem, på hatthyllan låg han.

Inte kunde han heta Lillen. Vi började leta namn. Jag tyckte Melker var fantastiskt på honom. Patrik tyckte Lucas. Hugo var bådas andraval men ingen ville ge med sig. Vi tog en promenad. Hälsade på grannen som böjde sig ner och sa, nämen..är det inte en liten Hugo. Så fick det bli. Sen var han vår Hugo i nästan tretton år. Eller iaf min för drömmen om ett liv i Virsbo tillsammans med Patrik sprack och när Hugo var fyra någonting så jag gav mig ut för att se och upptäcka världen medan mina fantastiska föräldrar tog hand om Hugo. Sen var det svårt att få tillbaka honom helt när jag kom hem från Aix-en-provence. Hugo och pappa hade blivit allt för vana med varandra och jag levde ett kringflackande liv. Ofta fick Hugo följa med. Till Lilla Östa, till Riddarhyttan, till Rosenhäll. Stora hundar ska inte bo i små lägenheter men när inte Mohammed kommer till berget får berget komma till honom. Så jag åkte ofta hem till Virsbo om jag inte haft hand om honom på länge. Det var ett evigt band. Inte kunde min lilla 21 års hjärna förstå att när jag skaffade Hugo så skaffade jag mig en sorg. Och det är väl tur det för hur skulle man våga älska annars.

I flera år har jag arbetat natt på fabriken. Det har gått bra fast det är tungt för kroppen. Jag har ju alltid haft Hugo som lockat. Att få kliva av tåget och med ett leende gå vägen upp till huset. För där finns varelsen som varit min fixstjärna, min livlina. Ja, som ett barn har han varit. Med stort ansvar. Matterollen stabiliserades tidigt, vi gick lydnadskurser och tränade. Han följde med mig när jag red, sprang lös bredvid hästen eftersom han alltid lyssnade på mina kommandon. Frihet under ansvar. Under de djupaste depressioner har han varit min livlina, du lämnar inte ett liv som har ansvar för annat liv. Men det har varit mycket skuld också. Jag har ju lämnat bort det som jag åtagit mig att leda. Min mänskliga hjärna förstår att han hade det bra hos mina föräldrar, med stor tomt som gränsar till skog. Behövde aldrig vara ensam utan han och pappa gick in i varandras skuggor. Men han var sur många gånger. Visade verkligen sin besvikelse. Första dygnet vi umgicks var han tvär, blängde och sprang undan. Sen kunde han inte riktigt vara sur längre och vi hittade tillbaka till varandra. Så har de varit, åren med Hugo. Vi har haft så mycket fint.

Hugo 970408-090113













Det är vad jag mäktar med att berätta idag. En veckas saknad. Stor saknad.

- - -

Knightfoundryvisit

- - -

Jo. Jag hade besök i dagarna två. Ivar Ailo tio månader, min fina vän Olga och hennes gemål Thomas. Vi tog som vanligt en tur till Myrorna och där kunde inte Thomas låta bli att köpa denna märkliga hatt. Är det någon som har en idé om vad det kan vara för någon kultur som använder sig av denna typ av utsmyckning?







Den ser lite samiska ut
men längst fram finns en elefant. Och så vitt jag vet finns inte elefanter på norra halvklotet. Som ni ser passar både män och kvinnor i denna sköna utstyrsel.

Det dansades också. Ivar musiserade, spelade trummor på allt han kom åt. Den fjärde gästen, The Mother kunde inte låta bli att dansa glädjedans.



Så gick två dygn ur vårt vanliga liv. Och ingenting blir längre som förut. Ingenting är heller förändrat. Det är fint att uppleva dessa människor. Det är fint att ta del. Det är fint att dela. Jag har fina vänner.









- - -