Det känns konstigt på något sätt, att den varelse jag har älskat högst i mitt liv är borta för alltid. Och ändå är det fullkomligt naturligt. Efter ett år av saknad har jag landat i sorgen, kan vila i saknaden. Hugo finns hela tiden kvar i mig, i känslan, i tanken, i kroppsminnet av brunvarm päls. Det är fullkomligt.
Vi tände lyktor och gick ut i mörkret. I skogsbrynet längst ner på ängen vilar askan efter den jycke som gav så mycket kärlek och som lärde mig så otroligt mycket. Vi tände ljus och pratade om Hugo, pratade på riktigt och lät inte sorgen hindra oss. Sen gick vi in i värmen och drack vit varm glögg, kurade med filten som fortfarande doftar Hugo, i väntan på pappas kantarellsmörgåsar.
Vi hade en fin kväll, i gemenskap, i samförstånd, i sorg, i glädjen över att få ha upplevt Hugo. Hela livet är ett sorgearbete över sådant man förlorar, det gäller att se vad man vinner också. Tack min älskade Hugo för allt jag vann med dig.
- - -
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar