Den finaste

- - -

Hugo aka Huggebugge, Huggis, Bruno Snäll, Hugobugo, Huggan, Rumpetossen, Toke, Griseknoen, Monseiur Hugo, Boffen ... Ja, kärt barn HAR många namn.

En dag när jag fortfarande var virsboflicka. Jag bodde i ett hus, en villa. Men en kille som hade Volvo. Klart vi skulle ha vovve. Vi hade en gigantisk trädgård och det är inte så seriöst som det låter. Patrik och jag bodde på nedervåningen och min bästa vän Magda och hennes Patrik bodde på övervåningen i ett hus som vi hyrde av Magdas låtsasfarsa. Men ändå. Det var ganska vuxet. Och jag trodde jag skulle leva kvar där. Patrik ville ha barn. Jag gick med på en hund.

Vi såg annonsen i tidningen, blandrasvalpar i Kopparberg 2000:-. Jag hade pengar hemma efter ett sommarjobb eller nåt så vi åkte dit. Vi åkte förbi Hans Scheikes fik och avstod från att gå med i sekten. Till slut hittade vi fram till villan där Hugo bodde, 12 veckor gammal, tillsammans med sin mamma My och sin svarta bror som hette Puttefnask (Putte efter pappan och det andra efter mamman som säljaren sade) Hugo hette Lillen. Hur skulle man kunna välja mellan den bruna och den svarta. Den svarta red på den bruna. Jag gillar varelser i underläge och den vita bringan var så fin mot det mjukbruna så det fick bli Lillen. Vi hade ju inte direkt planerat vårt hundköp, inget hundgodis med oss. Men vi hade bilgodis, sega nappar. De låg Lillen och sög-åt på i bilen hem, på hatthyllan låg han.

Inte kunde han heta Lillen. Vi började leta namn. Jag tyckte Melker var fantastiskt på honom. Patrik tyckte Lucas. Hugo var bådas andraval men ingen ville ge med sig. Vi tog en promenad. Hälsade på grannen som böjde sig ner och sa, nämen..är det inte en liten Hugo. Så fick det bli. Sen var han vår Hugo i nästan tretton år. Eller iaf min för drömmen om ett liv i Virsbo tillsammans med Patrik sprack och när Hugo var fyra någonting så jag gav mig ut för att se och upptäcka världen medan mina fantastiska föräldrar tog hand om Hugo. Sen var det svårt att få tillbaka honom helt när jag kom hem från Aix-en-provence. Hugo och pappa hade blivit allt för vana med varandra och jag levde ett kringflackande liv. Ofta fick Hugo följa med. Till Lilla Östa, till Riddarhyttan, till Rosenhäll. Stora hundar ska inte bo i små lägenheter men när inte Mohammed kommer till berget får berget komma till honom. Så jag åkte ofta hem till Virsbo om jag inte haft hand om honom på länge. Det var ett evigt band. Inte kunde min lilla 21 års hjärna förstå att när jag skaffade Hugo så skaffade jag mig en sorg. Och det är väl tur det för hur skulle man våga älska annars.

I flera år har jag arbetat natt på fabriken. Det har gått bra fast det är tungt för kroppen. Jag har ju alltid haft Hugo som lockat. Att få kliva av tåget och med ett leende gå vägen upp till huset. För där finns varelsen som varit min fixstjärna, min livlina. Ja, som ett barn har han varit. Med stort ansvar. Matterollen stabiliserades tidigt, vi gick lydnadskurser och tränade. Han följde med mig när jag red, sprang lös bredvid hästen eftersom han alltid lyssnade på mina kommandon. Frihet under ansvar. Under de djupaste depressioner har han varit min livlina, du lämnar inte ett liv som har ansvar för annat liv. Men det har varit mycket skuld också. Jag har ju lämnat bort det som jag åtagit mig att leda. Min mänskliga hjärna förstår att han hade det bra hos mina föräldrar, med stor tomt som gränsar till skog. Behövde aldrig vara ensam utan han och pappa gick in i varandras skuggor. Men han var sur många gånger. Visade verkligen sin besvikelse. Första dygnet vi umgicks var han tvär, blängde och sprang undan. Sen kunde han inte riktigt vara sur längre och vi hittade tillbaka till varandra. Så har de varit, åren med Hugo. Vi har haft så mycket fint.

Hugo 970408-090113













Det är vad jag mäktar med att berätta idag. En veckas saknad. Stor saknad.

- - -