Livets systrar och bröder

- - -

I blodsband har jag bara en bror. Men livet har gett mig mer än så. Systrar och bröder av vitt skilda slag, helt underbara var och en på sitt sätt. Alla åldrar, alla kön, alla olika. Idag har jag varit hos en av dem. Han har slangar i kroppen, utanpå kroppen och genom kroppen. Han har bandage runt huvudet och under det tre hål; ett i pannan, ett på hjässan, ett i nacken. Fylld med morfin gav han sin bror och mig några goda skratt. Livet. Det sköra livet. Jag känner ömhet inför det.

"Vi ska bli gamla tillsammans du och jag" säger morfinet. Rart. Och inte helt omöjligt.

Det är skönt att kunna finnas tillhands. Att för en stund få slänga sina egna bekymmer i en soptunna på en bakgård långt bortom medvetandet. Man orkar inte umgås med sin tillvaro hela tiden, ibland måste jaget pausa från jaget.

Tillbaka efter två timmars körande i snöyrande mörker, nedkrupen i flanellnattlinnet och med hund som värmer fötterna, kan jag inte låta bli att tänka på hur skört allting är. Hur viktigt det är att man stannar upp och känner det ibland. Livet är skört för att vi väljer bort och väljer till och för att det finns saker som vi inte kan påverka, som hjärntumörer till exempel.

Ansvaret, som möjligheten att tänka att man tänker ger, är stort. Kanske till och med större än livet. Vi är våra handlingar, utifrån det bagage som barndomen gett oss. Men dessutom kan vi välja. Vi är inte offer, vi är vad vi väljer att göra.

Systrar och bröder: Daniel, Linnea, Erik, Olga, Karin, Tobias, Ulrika, Maria - jag älskar er!

- - -