Säldöden

- - -

I natt dödade jag en säl. Med mina bara händer klöv jag den på mitten. Inte för att jag ville döda den. Jag blev tillsagd att hålla den på det sättet och så gick den bara mitt itu. Jag kräktes. Om och om igen kräktes jag. Sedan bar jag med mig den tvådelade sälen i en kasse resten av drömmen och kräktes så fort jag kände tyngden i mina armar. Det var en för djävlig dröm. Sälen är barndomen. Sälen är utsattheten. Sälen är den oskyldiga.

När jag var barn började jag helt plötsligt att rita sälar. Jag ritade dem överallt. Det var mitt absoluta favoritmotiv. Några år senare, i tioårsåldern skulle jag tro, var vi till Sydlångö den sommaren som säldöden inträffade. Överallt låg döda sälar, uppsvällda förruttnade kroppar guppandes i vågorna, gungandes på klipporna. Jag mådde inte bra av det.

Jag bär min döda säl med mig. Kanske står den för något jag dödat och som jag saknar. Kanske är symboliken omöjlig att tyda. Vissa drömmar stannar kvar länge. Längre än människor.

- - -