- - -
Som följeslagare är den oöverträffbar. Finns där. Utan att svika. Hunden. Hela tiden. Det finns människor som inte kan med hundar, inte som är rädda för dem, utan som inte kan med dem för deras hundighet, deras hängivna flocktillhörighet. Som att det skulle ligga någonting svagt i det.
Man kan aldrig helt och fullt lita på en människa, inte ens sig själv. Man kan såklart lita mer eller mindre på olika människor. Men de som man litar mest på är ibland de som sviker störst. Det är vad mitt emotionellt beresta jag har lärt mig. Det blir förmodligen ingen tillit mer. Det tar för hårt. Men det kommer att komma en hund i min väg.
"Hunden är ett sändebud från den barndom som vi glömt. En gång var vi alla hundar." (Torgny Lindgren)
Vad är jag om inte en hund. Och jag är stolt över det.
- - -
Nr 887: Miljonen
2 år sedan
Inlägg
3 kommentarer:
Åh! Jag tänker att folk föredrar katter av samma anledning som man kan bli helt besatt av någon som nonchalerar en. Och det är ju bara dumt. En hund går att förstå och samspela med, den är ungefär som jag. Ingen mystik, bara samhörighet och kommunikation. Hur fint som helst ju.
Fast den där påhittade konflikten mellan hund- och kattmänniskor är ju också rätt löjlig. Men det är intressant att jämföra mystifieringen av katten med mystifieringen av kvinnan. Tycker jag. Det döljer en önskan om att bortse från vissa aspekter av det mänskliga - det hundliga. Den här diskussionen får vi nog fortsätta irl...
Absolut, det är ganska galet att säga att man är katt- eller hundmänniska anser jag.
Intressant koppling mellan katt och kvinna, där har du något på kornet. Vi får absolut gräva vidare i det här. Så länge så hundar jag mig ganska ofantligt, och kattar mig också skulle jag tro :)
Skicka en kommentar