Jag känner tyngden av höst, poesins boning. En av dem. Min höst är alltid melankolisk, en blandning mellan vacker och sorgsen. Hösten står brud och känslorna ligger på ytan, vilande, redo att utmärka sig. Irriterande avvaktande. Väntar bara på startsignal. Och signaler får vi hela tiden. Det är tolkningen. Den förbannade tolkningen som kan gå fel.
Ett sätt att tackla melankolin är att skriva. Om jag bara fick fatt i orden. Det känns som att de springer ifrån mig. I samma stund jag tänker dem har de redan gått sin väg, en dödlig sjukdom för en poet.
- - -
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar