Försök till ett centrallyriskt porträtt

- - -

Det finns alltid ett jag.
Ibland är det ett träd.
Ibland fötter trädet stenen.
Det finns alltid ett du.
Ibland är det en doft.
Ibland handen doften vattnet.

Han var kortare
och hade en något åldrad hud.
Någonting fick mig att tänka
på en gammal kvinna.
Han var vältalig, läste inga böcker,
letade efter jobb, pengar
och kärlek utan förälskelse
men med gnista.

Jag askar ur mina eldstäder varje dag.
Kaminen, vedspisen, plåthinken.
Har mer jobb än jag behöver
och skiter fullkomligt i gnistor.
Hade jaget en röst i rummet
och var det du som lyssnade?

Han bodde i en husvagn,
åt konserver till frukost lunch middag.
Valde sitt eget liv med stolthet
och kanske något sårat,
något som skavde.
Jaget fick aldrig veta.
Vi hann inte dit.

I honom upptäckte jag min ömhet.
Min vilja till läppars tysta samhörighet.
Fötterna går här i mitt hus nu
över det trämjuka golvet.
Jaget är just nu träet
och askan är det vackraste som finns,
helt utan gnista.

- - -