- - -
Det här med att skaffa barn. Många gör det. Hela tiden. Och det måste få vara var och ens val, medvetna val.
En gång i tiden tyckte jag att det var en mänsklig rättighet att skaffa barn. Jag var på min första fackliga kurs och vi skulle välja ett ämne att argumentera för. Jag valde homosexuellas rätt att skaffa barn, vilket jag tycker är densamma som för heterosexuella. Som en av anledningarna till att homosexuella skulle få skaffa barn angav jag argumentet - det är en mänsklig rättighet att skaffa barn. Vår argumentationslärare skakade på huvudet och visade med sitt kroppsspråk att han inte höll med. Jag blev förbannad på honom och såg honom som homofobisk. Det var då. Idag hade jag också skakat på huvudet. Det är ingen mänsklig rättighet att få skaffa barn. Det finns andra anledningar till att homosexuella också ska få skaffa barn, men inte den.
En bekant berättade häromveckan att han skulle skaffa barn. Han har träffat en tjej och är dödsförälskad. Hon har ett barn på ett och ett halvt år från ett tidigare förhållande.
Jag förstår att man vill föröka sig tillsammans med sin förälskelse, kanske är det rent av det som förälskelse är till för, men det är ju inte rimligt. Man är uppe i det blå och känner knappt varandra. Lev i känslan men sätt den inte i verket. Det måste gå att göra det medvetna valet.
Skaffa inte barn om du:
är nyförälskad
inte känner din partner väl
inte kan planera din vardag
inte har ekonomi nog för att ha mat på bordet åt dig själv
inte har förmågan att reflektera över dina val innan du gör dem
Det finns allt för många övergivna ungar, allt för många nya relationer med extrabarn som kommer i kläm med nya familjer. Och om man hinner skaffa barn, sen gör slut för att han är en skit och inom ett och ett halvt år träffar en ny partner, som får bli extrapappa till barnet eftersom den biologiska pappan inte bryr sig. Borde man inte då reflektera över att det kanske inte är bra att reproducera sig med första bästa, som naturligtvis kan visa sig vara perfekt att bilda familj med, eller så uppenbarar sig motsatsen när dimman har lagt sig.
Allt för många övergivna och trasiga ungar, allt för många.
- - -
Nr 887: Miljonen
2 år sedan
Inlägg
2 kommentarer:
Läste dina tankar om "rätten" till barn.
Mycket av det du skriver vill jag stryka under med tjocka streck! Om ansvaret för barnet och förälskelsens flyktighet t ex.
Men för mig fattas det ändå något i ditt resonemang.
Det allra viktigaste för mig är att jag är helt övertygad om att "livet är något att ha"!
Jag är så klart ingen abortmotståndare, men jag tycker att det görs alldeles för många "bekvämlighetsaborter". Det passar inte nu...
Har vi glömt att livet är en gåva?
Att livet är värt något! Att få finnas till.
Ingen av oss går oskadda här på jorden, våra trauman ser bara olika ut, och varifrån myten om den "normala och lyckliga människan" kommit, kan man grubbla sig fördärvad över...
För att illustrera mina tankar, kan jag citera "Brott och straff". Inte ordagrant, tyvärr, men när Raskolnikov begått morden och inser att han förött sitt liv, så går hans tankar ungefär så här: "Han ville leva. Han upptäckte att hans vilja till liv var så stark, att om så tillvaron endast skulle innebära ensamhet på en karg klipphylla, så ville han ha det."
Jag tycker att alltför många väntar in det ideala läget att ha barn. Bra ekonomi, kommit en bit i karriären, rest, festat färdigt osv.
Fråga: Skaffar man sig då barn för att fylla ut sitt liv?
Citerar en vännina som helt oplanerat blev gravid med en man hon inte levde med. Hon funderade på abort, eftersom hon inte hade någon tanke på att leva ihop med barnets far och att det just då inte alls "passade" i hennes karriär att föda barn.
"Men sen kom jag ju på", sa hon, "att det skulle egentligen aldrig passa!"
Så hon födde sin flicka och det är hemskt att tänka på att den rikt utrustade och begåvade Ebba (regissör, författare mm) inte skulle blivit till - för att det inte var "läge"...
Själv har jag aldrig haft oskyddat sex förrän min man och jag bestämde oss för att ha barn. "Ha barn" - vilken ironi! Efter fem års fruktlös väntan, ansökte vi om att få adoptera. Avslag. Jag hade ju min psyk diagnos. Det var tufft. Mycket tufft. Att inte kunna föda barn, kan man acceptera. Men att inte duga som föräldrar åt barn som far illa i fattiga länder - det knäckte mig nästan.
Herregud vad långt det här blev.
Men du sa, första gången vi träffades: "Jag har valt bort barn." Det kändes inte läge att gå vidare då, men jag har funderat på det du sa och när jag läste inlägget på din blogg - kunde jag inte hejda mig...
Det där med det ideala läget att skaffa barn är svårdefinierat, visst kanske det finns de som väntar in absurdum, det ideala läget kommer inte. Men jag har stött på fler som inte alls har praktiserat familjeplanering utan det bara händer. Det tycker jag är lite tokigt.
Jag har valt bort barn är inte mitt citat utan jag sa "jag har valt att inte skaffa barn", vilket har en skillnad. Valt bort är definitivt, jag har valt att inte skaffa än så länge. Men jag har andra barn runt omkring mig. Är gudmor åt två små som jag ser som en viktig uppgift.
Det finns säkert massor med motsägelser och fel i mitt blogginlägg men det är mest skrivet till de där nyförälskade som verkligen inte har tänkt när de säger att de ska ha barn på en gång. Visst kan man klara det, men det finns ett ansvar när man sätter barn till världen. Det ansvaret förbises ofta. Alla ska bestämma själva, bara man tänker efter först.
Skicka en kommentar