- - -
Eller att låta någon annan göra det. Det är grymt. Att stänga av och vägra utveckling. Jag har bara mött det hos män, är det ett manligt fenomen eller är det bara för att mina relationer har varit till just män och att det alltid förekommer i alla känslomässiga relationer?
Jag menar inte att bristen på kommunikationsmöjlighet eller vilja är biologisk men jag undrar om inte pojkar blir uppfostrade till att inte behöva, till att inte ta tag i, till att stänga in långt där inne, låsa dörrar och fönster och inte släppa ut känslor, eftersom känslor är farliga, eftersom pojkar inte lär sig att hantera dem. Det resulterar i destruktiva känslor, de blir istället arga, ursinniga, aggressiva ... Och allt sånt skit. Eller har jag kanske bara otur. I brist på annat får jag kommunicera i text med mig själv och svamla runt utan att få svar. Ett skäl att blogga så gott som något annat.
Om man åker båt och det blåser ordentligt gungas man fram och tillbaka och stundtals lättar man, hänger i luften. Den känslan är skön. Det är frihet, eufori. Den känslan som en annan människa ger när den låter någon hänga i luften är inte skön. Det är inlåsning, stagnation. Tänk att det kan vara så olika. Med båtar och män. Annars är de ju rätt lika menar jag.
Hem är en plats i hjärtat heter mitt senast Tänkvärt-avsnitt. Jag har fått sex nya tillfällen och ska börja skissa på dem. Jag gissar att ett av dem kommer att handla om kommunikation pojkar vs. flickor.
Ps. jag tror naturligtvis att det finns undantag från min könspolariserande tes, men de är dock för få för att jag ska möta på dem på min emotionella resa. Ds.
- - -
Nr 887: Miljonen
2 år sedan
Inlägg
4 kommentarer:
Jag verkar ja det bra. Imin och in sambos utvecklas vi tillsammans och pratar ofta med varandra om det är nåt. minns inte sist vi bråkade på stort. En gång i början av månaden skreks det lite men det la sig snabbt.
Jo det är ju det där med att samtala. Eller åtminstone bråka. Det kinesiska tecknet för kris är sammankopplat av de två tecknen som betyder fara och utveckling. Att bråka/krisa kan leda till en utveckling. Kommunikation leder framåt. Att hänga i luften leder ingenstans.
Är det alltså så att detta är något som funnits i ALLA dina relationer med män? :-o
Nja, kanske inte alla .. men så gott som. Speciellt när det är någon slags kris, eller vid avslut. Jag tillhör dem som vill avsluta med en behållning så att man inte går vidare skadad och utan möjlighet att kännna tillit till andra människor. Har svårt för att helt plötsligt stänga av och vill ta lärdom av mina misstag så att säga :)
Skicka en kommentar