Übermensch

- - -

Då var det gjort. Jag har dyrkat mig loss från mitt liv. Packat ner allt i lådor och börjat om. Jag lever ett annat liv nu. De flesta av mina saker är borta. Men allt kan jag inte ruska av mig. Jag minns.

Minnet finns inuti, i drömmar, i obevakade ögonblick. Och minnet finns utanför, i ting. Minnen ligger i saker, tankar känslor isoleras i saker. Saker är bra att tänka med. Saker är bra att känna med. Jag orkar inte känna mer, orkar inte tänka mer. Ändå vet jag att det är den enda vägen ut ur en sorg, att tänka och känna, men däremellan behövs kontemplation. För att landa, för att beta av en bit av vägen ut. För att vila mellan värkarna. Och jag tänker inte bära med mig det onda, jag vill göra mig av med det. Jag hörde från en vän att jag är vad Nietzsche skulle kalla en übermensch - övermänniska. En människa som lever i sin känsla, som anser sig behöva leva igenom den för att växa, som övervinner sitt öde. Jag vet inte, kanske borde jag läsa Nietzsche. Har varit så skeptiskt eftersom hans retorik användes av nazisterna men det är klart, vad förvanskade inte de.

Jag är i vilket fall trött, till döden utmattad av att känna så mycket. Läkeprocessen har börjat men "att tillfriskna är ett sjukdomstillstånd" som Södergran sa. Djupt skadad av en relation som avslutades grymt ekar jag fortfarande varför? Kommer jag någonsin att sluta undra? Man gör inte så mot en människa. Man gör inte så mot en vän.

- - -