Heavenly

- - -

Hej världen!

Jag vill dela med mig av den lycksalighet, fridfullhet, ömhet och fullkomliga glädje jag upplever tack vare den konsert jag var på igår. Lars Demian och Christian Kjellvander - båda två på samma kväll, var och en för sig och tillsammans. Total lycka. Jag visste det inte.

Har varit på Demian förut, jag och Ull tågade dit med en förväntansfull pirrning i kroppen. Visst var han fin och bra, men kvällen förstördes av jävligt konstiga grabbs som satt och sjöng med i låten Alkohol som att det var en fylleskrålvisa, och det var en jävla skitstämning som spred sig och Demian var missnöjd och det var vi med. Men gårdagen var helt annorlunda.

Jag hade på frökens inrådan bokat bord, som den gamla villageräv hon är så kunde hon informera om att Demian alltid säljer slut. Erik fick med sig Clover så vi fick baxa in en stol till vid bordet allra längst fram. Beställde in mat och öl - superbt. Demian börjar, kör piano och går sen över till gitarr. Publiken är glad och skrattar på rätt ställe - hans politikersatir är svidande. I min ägo finns bara en demianskiva så jag kände absolut inte hela hans repertoar men det finns en charm i det, att inte behöva sjunga med i låtarna bara för att man kan dem utan istället tvingas lyssnar mer uppmärksamt. I slutet på spelningen fanns plats för önskningar och naturligtvis önskades Alkohol, av Erik som jag höll på att slå en flaska i huvudet på. Men Demian suckar och går med på att spela den fast förklarar först att den inte ska ses som en partylåt. Lokalen blev tjock i halsen, stämningen ödesmättad och sorgsen av den grymma texten. En mycket bra spelning.

Rökpaus och ny öl i baren. Helt plötsligt står en kille på scen och stämmer gitarren. Det måste vara deras roddare säger Erik och ingen i publiken reagerar utan sorlet fortsätter. Men roddargrabben börjar helt plötsligt sjunga och de ljuvaste toner strömmar ut ur hans strupe. Hela lokalen håller andan. Det är total koncentration. Från fyllepub till sakral kyrkostämning på två röda sekunder. Jag har aldrig upplevt något så vackert. Något så opretentiöst och närvarande. Det var som att alla i hela lokalen öppnade sina hjärtan - kärlek strömmade genom hela rummet. Kjellvander är en helt fantastisk gitarrspelare kunde vi snabbt konstatera. Jag tror Erik blev lite avundsjuk men också imponerad och nästan lika kär som jag. Den där mjuka men samtidigt starka rösten. Nej, jag har inga ord. Salighet.

Demian och Kjellvander avslutade kvällen med två gemensamma låtar då Kjellvander tog fram banjon och Demian spelade elpiano. Erik lyckades få dem att spela Duelling banjo och stämningen blev ännu mer hjärtligt och kärleksfull, väggarna skrattade och taket grät medan golvet gungade lyckligt. Nä, jag är baske mig frälst. Närmare en religion än så här kommer jag aldrig. Det kanske är dags att investera i en Kjellvanderskiva. Fast jag bär med mig den här konserten i varenda cell ändå.

Trots tre öl kände jag mig spiknykter och jag vandrade leende hem genom staden, vilade i tysnaden och vätan.

Det var fint. Det var mer än fint. Det var finast. Det var mimesis.

- - -