Att göra en pojke

- - -

Som gudmor ser man saker och ting. När jag tackade ja till erbjudandet om att bli fadder så var det för att jag skulle få chans att ge det lilla livet ett annat vuxenperspektiv än det som föräldrarna ger. Jag ska finnas vid parvelns sida som ett vuxet alternativ till mamma och pappa. Något som kan vara klokt - det är inte alltid problemfritt med förhållandet mor/far-barn.

Jag läser böcker och artiklar om hur kön skapas. Sedan jag flyttade från bondhålan har jag blivit något mer medveten av mig och reflekterar över min och andras del i skapandet av könet, genus.

Det här lilla livet som jag ska finnas till hand för har en medveten mamma som helt bryter mot klädkoderna. De hade stora problem på mödravårdscentralen när hon var där för ultraljud på sitt andra barn eftersom den lilla ettåringen som var med hade blått upptill men rosa gummistövlar. Hon hörde barnmorskorna diskutera vad det egentligen var för kön på barnet.

Förra helgen när sommaren kom till mellansverige var vi ut på en promenad den lilla familjen och jag. Jag kunde där registrera att barnet hölls på att göras till en grabb. Titta bilen, ja bilen. Titta traktorn, där borta. Traktorn. Ändå passerade vi hagar med hästar och gick genom lummiga lunder. Att barn reagerar på bilar är väl inte så konstigt, det ljudet kan inte undgå varken en tuffil eller tuffla (ord som mormor använde om min bror och mig). Det är hur man bejakar och berömmer manliga grejer till en pojke som gör mig något förargad. Och jag kan inte låta bli att i mitt stilla sinne undra hur det hade varit om det var en flicka som låg i vagnen. Men det är väl det en gudmor ska göra, iaktta och stilla undra och registrera för att sen ge ett annat perspektiv. Det är svårt. Men också lärorikt.

- - -