Det finns så många tester. Varför svämmar facebook över av dem? Är det för att vi måste definiera oss själva hela tiden, facka in och strukturera, skilja jaget från duet: så här är jag, hur är du?
De flesta av de där testerna låter jag vara men ibland faller även jag för frestelsen att se "vem jag egentligen är". Igår gjorde jag en test där jag skulle få veta vilket totemdjur jag hade. Den enda anledningen till att jag gjorde det var egentligen att en människa som finns bland mina "vänner" hade gjort den och fått hunden som totemdjur. Nu har jag inte särskilt höga tankar om denna människa och skulle se om jag möjligtvis kunde få något bättre djur, för hur hög status är det att ha en hund som totem. De är underbara lojala varelser men kom igen, ingen vill väl vara en?
Jag var helt säker på att jag skulle få trollslända eftersom jag i alla år stått dem nära både i beteende och kontakt. De landar gärna på mig (en gång hade jag tio stycken som vilade på mig), jag har räddat en ur vattnet en gång, har samma flyktiga beteende, ter mig lika förvirrat ibland, bla bla bla. Testet hade svåra val, det fanns allt för många kryssmöjligheter men man fick bara kryssa en gång på varje fråga. Jag tog hjälp av min vän apan för att utröna mina två främsta egenskaper. Han tänkte till: hmm lättretlig kom snabbt, efter lite betänketid fick jag min andra egentskap: liten. Jag var alltså i hans ögon lättretlig och liten - egenskaper som min namne Lilla My besitter. Visst vet jag att Lilla My kikar fram ibland, men det är väl ändå en skuggvarelse i mig?
På tal om hund så har jag efter hårt motstånd gett vika och släppt in Arrashunden i mitt hjärta. Han blir aldrig Hugo och ska inte behöva leva med min sorg efter någon annan. Hittills har jag sett på Arras med tungt sinne och vad är det att lägga på en gladlynt valp. Sorgetid, det är viktigt. Det var inte rättvist för Arras att komma in så snabbt efter Hugos bortgång. Nu lever både Hugo och Arras sida vid sida i mitt hjärta och jag tänker på dem både med värme även om Hugo fortfarande fattas mig något alldeles ofantligt. Men sorgen är vacker.
Arras går också under namnet Lillcujo efter Stephen Kings roman om den galna hunden Cujo. Lillcujo är en marodör och charmör av stora mått. Bilden ovan visar premiärturen till sjöss.
- - -
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar