Någon slags sorg över himlavalvet

- - -

Nu har jag gjort det för första gången i mitt liv. Haft tråkigt. I flera timmar. Ända sen apan och ullgull gick härifrån. Har i och för sig roat mig lite med Mästaren, Senseihunden som egentligen är en fluffboll men han sover gott nu efter att ha fått korv och promenad. Vill inte läsa, vill inte se film själv, vill inte skriva, vill inte äta. Har redan badat och nagelfarit svtplay efter nåt kul men nä. Men det är nog nyttigt. Att ha tråkigt. Det är bara inte särskilt kul när humöret inte är på topp. Är väldigt sliten efter en krogkväll och har därför svårt att koncentrera mig på att läsa. "Och tankarna far precis som de vill. Ingen hade kunnat gissa sig till, vilka tankar hon hade och det var ju bra det"

"Jag är helt självklart övertygad om mitt eget obestridliga värde."

När den kloka Alberte gav mig denna aforism greppade jag den genast och tänkte göra den till en sanning, hur vet jag inte. Detta är något som måste uppnås om man ska kunna leva bekvämt i relationer utan att konkurrera, utan att äga, utan att ta sånt som inte är bra för en. Det är svårt. Mycket svårt. Men innerst inne finns vetskapen där, den är bara allt för inbäddad i manipulativa destruktiva tankar som talar om för känslan vad den ska känna. Jag är inte fri än, men jag är på väg. Och jag vet verkligen ingenting. Annat än att det är svårt att vara människa.

Molnhimlen glider över valvet. Det skrattas och skålas på innergården. Vi är flockdjur. Jag saknar min flock. Imorgon reser jag till mitt vattenhål Rosenhäll. Det blir en räddning undan blå tankar. Dagar utan struktur föder oroligheter. Och vad hjälper ett mantra om sitt eget obestridliga värde då.

- - -

- - -