Uppskjuten behovstillfredsställelse

- - -

Rejäla cyklar, som gjorda för grusvägar. Backe upp och backe ner. Vi är på väg mot vattnet, det svalkande badet. Men först tar vi oss förbi Yxtaholms slott, förbi hästarna, korna, upp för rullstensbacken, ner för backen med il i magen. Det är långt och det är svettigt. Vi gömmer cyklarna i skogen och går över soldränkta vidder, åkrar som ligger i träda med mjuka böljande kullar. In i skogen, tätskogen. Och så där efter en timmes kamp ligger vattnet framför oss, där nere. Vi får klättra ner för klipporna, hitta ställen att hasa ner på, sätta foten rätt. Hal-stenen släpper taget om fotfästet och det finns ingen återvändo. Svalka. Äntligen. Långa simtag.

Senare kaffe och nybakta kanelbullar i kvällsolen. Samtal. Stillasittande. Trollsländor. Innan hemfärd svalkar vi oss i vattnet igen. På väg hem kan vi inte låta bli att stanna vid den äng av smultron som vi passerat på väg till vattnet, allt för varma och längtansfulla för att stanna ens för de ljuvliga bären. Vi plockar tills myggen blir allt för ihärdiga, en halvliter på tio minuter. De växer tjockt. Doftar ljuvligt. Flyr halvt i panik för de inande odjuren som vill äta oss.

Vänder hemåt med cyklar genom lerstigar, håller tungan rätt i munnen. Skrattar så vi nästan ramlar. Hemma äter vi hemgjord glass med smultron. Det är njutning rätt igenom.

Det badet var det bästa jag haft på länge. Det var uppskjuten behovstillfredsställelse och jag älskar det.

- - -