Att lära hundar simma

- - -

Det finns människor med olika bokstavskombinationer och andra funktionsnedsättande handikapp - alla har vi nog en släng av någonting. Men att hundar kunde ha det visste jag inte. Jag ställer lekmannamässigt diagnosen aspergers syndrom på Arras.

I vissa avseenden är Arras blixtrande smart, minns exakt vilka stenar det kan ligga godis på eller följer blixtsnabbt kommandot "genom" och ilar sicksack-slalom mellan benen i steget. I andra avseenden står han helt nollställd inför uppgifter av den enklaste sort. Att lära honom bära in tidningen till husse tog en halv minut men att få honom att lägga sig på sidan är näst intill omöjligt. Ibland använder jag mig av positiv förstärkning i inlärningsprocessen och Arras får själv klura ut vad han förväntas göra. Det går lite sådär. Fattar han inte direkt går han och gömmer sig och det gör det svårt att fortsätta träningen. Jycken har dåligt självförtroende tyvärr.

Arras plirande rävaktiga utseende kan helt plötsligt förvandlas till en totalt apatisk blick och det verkar som att all tankeverksamhet har stillat. En svår hund. Helt klart säregen. Han går inte nedför trappen till källaren. Denna vecka har vi tränat och tränat och jag har fått honom att lita på att trappen bär uppåt. Men fanken heller att han tänker ens försöka gå nedför den. Nu ligger en väldigt lång trasmatta i trappen för att förhindra halka och på varje trappsteg ligger det godis. Arras vet det men han går långa omvägar för att slippa bli sugen.

Och visst trodde man att alla hundar kunde simma, att det var medfött. Icke. Arras har hållit på att drunkna två gånger. Han tänker liksom inte alls, bara kastar sig ut dumdristigt. Som att han kunde gå på vattnet. Och så blubb blubb blubb och paniksparkar sig upp ovanför ytan och så sjunka sjunka blubb blubb igen. Så han har blivit rädd för vattnet, vägrat gå i ens för att svalka sig. Då kom jag på den briljant idén att vi skulle köpa något så fånigt som en flytväst till hunden. Så att han kunde känna sig trygg, sluta panika och börja lära känna vattnet.

Så igår var det dags för första lektionen. Pappa gick ut i vattnet och jag var kvar i vattenbrynet. Med hjälp av handtaget på Arras flytväst höll jag honom uppe och gick med honom i vattnet och han började så småningom att ta något som likande simtag. För varje vända blev han lugnare och lugnare och till slut simmade han ut till pappa utan att jag behöver hålla honom. Jubel och glädjefnatt. Arras blev så lycklig att han sprang upp på land och stal pappas sko med mobiltelefon och nycklar som försvann i gräset. Sök nyckeln var kommandot (något som han aldrig gjort förr) och så hittade han den. Bara så där.

Nu har vi nyss kommit hem efter lektion nummer två då både jag, mamma och pappa badade och Arras efter bara en kort stunds tvekan glatt simmade som att han aldrig hade gjort annat. Vi tog av flytvästen. Och voila! Hunden kunde simma utan hjälpmedel. Ett lyckat mission. Allt går med tålamod och bokstavs-pedagogik, uppmuntran och trygghet.

Men han är inte riktigt som han ska Arras, knappt åtta månader är han redan tikarnas Arras och suktar efter löpande honor i kvarteret. Jag säger då det. Det här blir en hundresa.

- - -