Metoder

- - -

Jag har nyss legat på spikmattan och tänkt på metoder. Alla har vi våra metoder. Till att komma vidare, att stanna till, att komma framåt, att förstå sig själv, att förtränga, att stänga av, att fly, att växa, att förstå andra människor, att bli mer ödmjuk inför livet.

Steg nummer ett är att välja vilket målet är. Steg nummer två är att välja metod.

Mitt mål är att lära känna mig själv och mina reaktioner samtidigt som jag då bättre kan förstå andra människors känslor och reaktioner, det där man kallar empati ni vet. Detta mål leder till mindre lidande då jag förhoppningsvis lär mig någonting av mina misstag och inte trampar in i dem om och om igen. Mönster kan vara bra. Men det är allt för lätt att hamna i destruktiva och degenererande mönster.

Alltså, mitt mål är att lära mig av de situationer jag ställs inför. Metod: känn hur det känns. Bejaka reaktionen och känn känslan, iaktta utan att döma med förnuftet. Känn och titta på reaktionen. Rid ut stormen. Försök förstå din reaktion.

Sen är det dags att landa på andra sidan. Om man spränger genom stormen i galopp kommer man snabbare igenom, även om visdom inte kan stressas fram. För sen måste man blicka tillbaka och se processen för att kunna dra lärdom. Det där med att stänga in och förskjuta tror jag är helt fel väg. Att distansera sig från känslan kan aldrig vara bra. Nu säger jag inte att alla känslor är sanna och riktiga, de kan vara skapade av självdestruktiva tankar men jag tror ändå att det lönar sig att tillåta sig känna alla känslor, att först se dem och sedan ifrågasätta dem.

Men människor har olika metoder. Det finns de som blivit övergivna av människor och istället för att tillåta sig att sörja och bli besvikna sätter upp en mur och tänker att jag behöver inte andra människor, min känsla av att ha blivit övergiven är inte rätt att känna utan jag går vidare, springer vidare, dvs flyr från själva problemet. Sådana människor kommer om och om igen att uppleva det hämmande i att inte sörja det som känns svårt och får röra sig flyende genom livet. Ingen människa är en ö och det är fullkomligt omöjligt att gå genom livet utan att bli besviken.

Det finns de som sätter sin tilltro till tvivelaktiga metoder eftersom de inte har egna verktyg att tillgå, verktygen har försvunnit in i djupet genom tider av känlo- och medvetandeförträngning. Det är svårt att lägga sitt liv i någon annans händer, eller någon annans metod. Det är förmodligen fel också. Vi måste alla leva vårt liv utifrån oss själva och dem metod vi själva har hittat fram till (med hjälp av andra människor) Det är i mötet, i friktionen vi lär oss. Det är i kärleken, i längtan vi förlåter. Och det är i livet här och nu, utan distans som vi kan göra det som hjärtat vill, känna det som bär oss framåt och där igenom bejaka oss själva och vår omgivning.

Spikmattan kan vara en metod. Jag tror dock inte på allt den sägs göra; det är en metod till välbefinnande som kan ifrågasättas. Men stunden man får med sig själv när man bara ligger där. Och smärtan av de tusen taggarna i huden låter sinnet vila ett tag. Och visst fasen måste väl blodcirkulationen öka. Men mer flum än så är det nog inte. Fast min stund på mattan idag var givande. Och jag tror nog ändå att jag håller fast vid min sturm und drang metod.

- - -