Man kan låta bli att skriva när orden tryter, när meningar inte hittas och inga metaforer räcker till. Man kan bädda ner sig, gå i ide, sluta sig inom sig och gömma verktygslådan. Eller så kan man försöka skriva sig ur sitt elände. Blotta det intima och mänskligt privata. Tvinga sig vidare utan att fly. Jag ska försöka.
Norberg var vackert idag. Snö, sol och dimma över vattnet. Hemkomna från veterinären som hade kastrerat mammas och pappas hund kom sista tidens utsatthet fram till mig och viskade: det är ok att tycka synd om sig själv, du tycker ju synd om hunden som har ont och undrar vad det är som händer. Tillåt dig att känna.
Vi låg där på madrassen på golvet, hunden och jag. Han på väg ur sitt morfinsömniga tillstånd där smärtan började göra sig påmind och med känslan av att någonting saknades. Jag såg det hos honom, såg tröttheten som inte ville ge vika och såg frågorna i hans ögon. Jag har nyss varit där. En abort är ingen enkel sak för en människa, vare sig man vill ha barn eller inte. I hundens lidande kunde jag se och tillåta mitt eget lidande och trasdockan och leksakshunden blev ett för en stund. Skillnaden var bara att jag kunde resa mig upp och medvetet skjuta bort tankarna. Detta ständiga gissel med att vara en människa. Att vara medveten om sitt förnuft, sina känslor.
Det kan vara urfördjävligt att vara människa. Men frågan är om det är bättre att vara hund. Idag har jag lärt mig att i Norberg, där åker man spark. Och inuti mig, där finns likheter med en odräglig jycke. Och mina ömmaste tankar går ikväll till denna ekorrvilda hund som inte förstår vad livet vill med honom. Vi är ju så lika.
- - -
Inlägg
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar