Fobofobi

- - -

Att vara rädd för att vara rädd - har vi inte alla en släng av fobofobi? Vanligt är också monofobi, rädsla för att vara själv. Vem sjutton vill vara ensam? Vi är ju ändå flockdjur. Man kan också diagnostiseras med pantofobi vilket står för rädsla för allting!?! Det måtte vara ett mycket begränsande handikapp.

Antropofobi och agorafobi är två vanliga fenomen, rädsla för folkträngsel och torgskräck. Hur mycket flockdjur vi än är kan det bli för mycket av det goda. Men jag har hittills aldrig stött på någon med topofobi, som är rädslan för en särskild plats. Om man nu inte kan kalla döden för en särskild plats.

Jag vet inte vad jag är rädd för. Jag har en fascinerad känsla inför ormar, de är både tilltalande och skrämmande men det är inte en fobisk känsla. Visst har jag som alla andra något av en rädsla för att stå helt ensam, att bli övergiven av alla. Men eftersom det faktiskt skulle vara fullkomligt omöjligt med den fina väv av människor runt omkring mig kan jag ändå inte tala om monofobi.

Det enda jag verkligen kan definiera som en rädsla är mörka rutor, att ett ansikte ska dyka upp och stirra på mig utanför fönstret. Men då är jag ju mer rädd för att bli rädd, alltså fobofobi. Jag är rädd för att vara den där tolvåriga flickan igen, förföljd av en blottare som tar vägen över skogen parallellt med mitt genande över skolgården. Jag sitter och väntar på mamma i omklädningsrummet vid träningshallen där hon är på gymnastik. Jag har varit i stallet och ska åka med henne hem.

Det är vinter och snö, hala ridstövlar upp för backen mot skolan och där står han. Kommer emot mig ut ur mörkret, från träden på åsen. Han stirrar på mig och drar sig i snoppen. Jag blir först förvånad, sen rädd. Halkar framåt, skyndar på stegen och genar över skolgården för att springa in till mamma. De har inte slutat sitt gympapass än och jag sätter mig att vänta i omklädningsrummet. Jag tittar upp och där står han. Ett vitt ansikte lyser från mörkret utanför. Han har följt efter mig. Det enda han gör är stirrar.

Jag rusar in på toaletten och låser. Sen minns jag inte mer. Jag landar i chocken på toalettlocket och blir förmodligen väl omhändertagen av gymnastikdamerna inom kort. Där är min skräck för rutor. Eller min skräck att när jag tittar upp ska någon titta på mig genom rutan. Jag är rädd att bli rädd, fobofobi.

Till dig blottande man: dina sexuella böjelser lägger jag mig inte i, så länge de inte skadar någon annan. Jag skulle vilja ge dig en svidande örfil och jag skulle vilja säga till dig att du är väldigt egoistisk.

- - -