Föreningslivets år

- - -

Det var nu tänkt att jag skulle ha hoppat av alla de styrelseuppdrag som jag haft de senaste åren. Den sista posten, som sekreterare i klubbstyrelsen If Metall, lyckades jag förvandla till en suppleantpost och jag har bara kvar uppgiften som jämställdhetsansvarig. Men förfrågningarna regnar i dessa tider. Det är nu alla föreningar har bokslut och årsmöte. Det är svårt att stålsätta sig, föreningsliv är trots allt slit ganska så roligt.

Men nej, jag ska slutföra mina studier och kan inte vara ordförande i facket detta år. Och nej, Ryttarföreningens smickrande förfrågan får också ett nekande svar. Jag är allt för sällan i byn och det var femton år sedan jag hade någonting med stallet att göra. KiR får också nej. Och Arospennor. Men om kulturentreprenörernas ekonomiska förening måste läggas ner om ingen ställer upp på ordförandeposten så ja, vad gör man. Säger njea?

En gång föreningsmänniska, alltid föreningsmänniska. Och visst har jag lärt mig massor genom att ha suttit på de flesta posterna i en styrelse. Jag har även försökt att driva föreningar utan styrelse, det är hart när omöjligt. Folk måste ha strukturer och hierarkier för att funka verkar det som. Vi får se hur länge det funkar med kaosgruppen.

Just nu vill jag bara återvända till mitt parallella liv där tankearbetet är på en helt annan nivå, där känslor och idéer får spira fritt medan kroppen gör det kroppen ska på fabriken. Jo, gårdagen blev en vändpunkt. Nu måste den bara inlemmas i praktiken också. Sen blir allt hanky dory igen.

- - -