- - -
En gång fick jag den meningen i ett brev: Mjukt vresiga Lou, din varma kylskåpstempererade blick, ljusår från jolmighet. Vet inte hur den är funtad som inte älskar dig.
Det var då. Jag saknar den tiden ibland.
Gårdagen var sannerligen vresig. Eller hela veckan har varit. Jag slits isär. Arbete, skola, styrelseuppdrag, känsloliv. Jag har så mycket på min skagöralista. Och det enda jag vill göra är att skriva. Inte nödvändigtvis på papper, i fast format. Men gärna i tanken. Få tid att fundera, kontemplera. Hitta balansen igen.
Det finns så mycket jag skulle behöva säga, om jag bara hade tid att formulera det. Det var en stormig vinter, ja hela förra året hade en prägel av sturm und drung. Det är en stormig vår. Nu behövs stillheten. Tilliten. Det måste beredas plats för sorg. För lärdom.
- - -
Nr 887: Miljonen
4 år sedan
Inlägg
2 kommentarer:
Tack för inspiration, som du är.
Åh, tack. Vad fint. Verkligen. Respons - det är inte ofta man får det. Man går runt och känner sig obetydlig. Och så får man en mening tillbaks. Det räcker.
Skicka en kommentar