- - -
tror jag så ofta. Men det händer ju saker hela tiden. Frågan är bara om någon är intresserad. Vad kommer sig behovet av att berätta om sin tillvaro ifrån?
Bloggar, Facebook, msn ... hela tiden är det en kommunikation med omvärlden. Den nya generationen pratar inte, de knappar in sina känslor på internet. Var är mötet, människa till människa?
Jag drömmer ibland om en anonym blogg, eller att ge ut en bok under pseudonym. Kanske om man vore anonym, kanske då skulle det kännas bra att outa allt som händer. Men om man var anonym - vem tilltalar man då, vem talar man till?
Är inte det en paradox så säg. Jag hyllar egentligen mötet människa till människa där man kan tala om allting, men trängtar ändå efter en anonym känslotillvaro. Kanske för att jag inte hittar det där mötet. Det där självklara, rättframma där varken kön eller klasstillhörighet spelar roll.
Allt känns som ett rop ut i intet. Intetnettet. Jag tror vi är rädda, att det är därför. Behovet att uttrycka sig är inlemmat i våra gener men vi gör det inte face to face längre. Jag ser människor skriva mer känslosamma saker än de någonsin skulle uttala. Vad är det som den nya världen gör med oss?
Lever du i dina känslor?
- - -
Nr 887: Miljonen
4 år sedan
Inlägg
2 kommentarer:
Så sant! Jag letar också konstant efter det mötet. Men jag tror inte det är ett resultat av det "nya" samhället... Det är nog inget nytt med det.
Nej jag menar inte att det är ett resultat av det "nya samhället" men det är något slags substitut som jag inte gillar men ändå inte kan låta bli. Jag vill ha fler möten under paraplyn en regnig dag, fler möten på gräsmattan mitt i staden, fler möten vid vattenspegeln i skogen. Fler möten.
Skicka en kommentar