Man kan bo mitt i Uppsala, för bara några kronor i timmen. Man kan parkera mitt emot en studentnation i kristiflygaretider och väckas av Helan går och diverse studentikosa sånger, manskörer och dialogsång. Men kan mitt i ett rafflande parti kort få det mystiska budskapet: pistolen, bomben eller solen av en förbipasserande.
Man kan pryda utsikten med en av de åttahundra fikusarna som finns. Detta exemplar var inte särdeles vackert. Dock något att vila ögonen på från husbils-soffan.
Man kan sedan göra klart för resa, deklarera avfärd för passagerare, fälla ut vingarna och räkna ner. Man kan undvika "överlevare" som helt sonika kliver ut framför huven. Men kan, stillad av upplevelsen av SM i Poetry Slam, vagga framåt i maklig takt, ut på vägarna genom åkrar.
Och man inte bara kan, utan bör höja handen till en hälsning när man möter andra husbilar. Som för att säga, ja vadå? Vi känner inte varandra men vi delar upplevelsen av att ha ett rullande hem. Det är något mystiskt med det där att hälsa husbilsägare på husbilsägare, motorcyklister på motorcyklister. Hey, vi har en gemensam nämnare - så otroligt tighta det gör oss. Men lite mystik har ju ingen dött av så jag fortsätter gladeligen att höja min högra handflata i en stilla hälsning - hugh! jag är en annan du!
- - -
Inlägg
2 kommentarer:
Perfekt att kunna parkera och bo mitt i en stad... vilken stad som helst!
Och visst hälsar man på andra husbilar för att man tänker att man har nånting gemensamt... Vi var förvånade i början, men nu hälsar vi alltid...
;)
Ja jag var också förvånad. När jag lånade husbilen av pappa för första gången talade han om att andra husbilsägare hejade, det lät märkligt och jag trodde han drev med mig. Men oj vad det vinkades efter vägarna :)
Skicka en kommentar