Brevdikt

- - -

Bästa Lars Norén

Det var ett tag sedan jag läste dig nu. Din dagbok har varit min följeslagare under fem månader. Varför numrerade du inte sidorna?

Jag tycker att du är en modig människa. En mycket mänsklig människa. De negativa sidor du har överrensstämmer tyvärr en del med mina egna. Kanske är det därför som jag skriver till dig. För den höga igenkänningsfaktorn. Å andra sidan så är du helt olik mig. Jag blir inte klok på dig. Men vi äter samma mediciner. Jag tror att du är helt och håller dig själv.

Du skriver många meningar som jag tycker om. Ibland tror jag att du är min syster och jag din bror. Varför vill du inte göra poetiska föreställningar? Är aldrig autensistet poesi för dig? Jag skulle säga att du är väldigt poetiskt i din strävan efter verklighetsframställan. Jag skulle också säga att du är en mycket arg ung man. Men det skulle du kanske skratta åt.

Visst är det svårt att leva med sig själv. Jag förstår inte människor som inte verkar ha det problemet. Men jag tror att du om någon inte skulle kunna tänka dig att vara någon annan. Inte jag heller. På samma ställe som ifrågasättandet bor finns också kärleken till sig själv, eller i alla fall driften att göra det som hjärtat säger. Du verkar ha så mycket kärlek. Och så mycket skuld. Det är svårt att leva tillsammans med andra om man har svårt att leva tillsammans med sig själv. Du driver mot en ensamhet som du förmodligen ändå inte kan uthärda efter alla hejdån.

Det finns barn som föds med döden under ögonlocken. Vad betyder det? Ibland när jag skriver sånt så undrar jag vems ord jag bär. Gör du också så?

Du funderar över vad ”detet” i Det regnar är? Det måste väl vara ditt eget inre barn eller den lilla udden som finns längst ute på livet. Föddes du med döden under ögonlocken?

Med det här brevet ville jag egentligen prova på att skriva en brevdikt. Men jag ville också på något vis ge tillbaka lite av den mänsklighet som du ger i dina dagboksanteckningar. Jag anser dig vara en ärlig människa och det faktum att du inte lägger värderingar vid allt, kan betrakta och tycka om eller inte, utan att värdera gör världen lite lättare att bo i.

Somliga människor vill man anknyta till. Somliga har man ingen längtan till men gör det ändå. Dessa trådar genom livet gör mig förbryllad. Och det om något är poetiskt. Och äkta. Jag saknar att vända dina bibeltunna blad och jag är egentligen utan anledning mycket nyfiken på hur många sidor det är. Men jag tänker inte räkna. Lite outforskad mystik måste livet ändå få innehålla. Du vattnar dina blommor och planterar nya. Det är fint hur du njuter av det stillsamma arbetet att planera din död. Det är som att du planterar dig själv. Om och om igen. Men du blir inte nöjd.

Jag skulle gärna se dig arbeta. Till och med arbeta tillsammans med dig. Men till det, bästa Lars Norén, anser jag mig inte vara bra nog. För hur många tillkortakommanden du än anser dig ha så finns det alltid människor som har fler. Jag är en av dem. Jag är förmodligen allt för fäst vid poesin för att du skulle finna mig intressant. Å andra sidan så är jag fullkomligt autentisk. Med mig själv. Men är inte alla människor det?

Jag har aldrig sett någon av dina föreställningar, men jag kommer kanske att göra det. Om du någon gång har vägarna förbi den östra kyrkogården så ska jag bjuda dig på ett glas rabarbersaft. Ja, jag bor strax intill.

Hälsningar Linda Lou Axelsson

- - -