- - -
Bastuvarma kroppen minns hundens mjuksträva känsla mot magen i den obligatoriska skedliggningen. Tiden går. Tick tack. Ibland vaknar jag och i drömmen har min hund funnits precis som det ska vara. Lutad över frukostdisken kryper nattens bilder fram, varligt. En förnimmelse bara. En tanke formuleras svagt om att allt inte står rätt till. Bilden klarnar och skärpan blir vapnet som fäller ner ner ner överkroppen i kramp. Krampen av saknad. Krampen av förlorad kärlek, av förlorad förbehållslös kärlek. Jag måste våga börja sakna. Insikt.
- - -
Nr 887: Miljonen
3 år sedan
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar